Det säger Fredrik Sieradzki när han – med kippan rejält fastnålad på hjässan – tillsammans med 20-talet andra medlemmar i Judiska församlingen, trotsar den bitande nordvästvinden och beger sig ut på promenad i ett Malmö, som så är vid lunchtid en lördag, kryllar av folk. Detta är den andra kippapromenaden, som initiativet kommit att kallas – den första ägde rum i december.

Evenemanget är helt och hållet en gräsrotsprodukt, framsprunget ur en trist och hård verklighet. För på senare år har antisemitismen skaffat rikets tredje stad ett tvivelaktigt rykte, som också nått långt utöver landets gränser. Men genom att promenera vill deltagarna – iförda kippor och Davidsstjärnor – lugnt och stillsamt tala om för resten av Malmö att de inte accepterar antisemitism och att också de har rätt att gå på stadens gator, iförda sina religiösa symboler.
Men även om promenaden föregår under glatt samspråk är deltagarna överens om det skrämmande i att en manifestation över huvudtaget ska behövas:
– Det är fruktansvärt. Det är ju barnen som drabbas, säger Frank Kelber, som inte själv har varit utsatt för några utslag av judehat, men som känner andra som har.

Världen idag har tidigare berättat om rabbi Shneur Kesselman och de grova trakasserierna mot honom. Få, om ens några, av Malmös judar har liknande erfarenheter, men flera kan berätta om påhopp som har varit nog så obehagliga. En av dem är Barbro Posner.
– Jag var på väg till synagogan under våra helgdagar i höstas när sex unga arabiska killar stod och hängde utanför skolan mitt emot synagogan. En av dem rusade fram med armarna utsträckta, liksom för att skrämma mig. Det var så uppenbart att de ville se mig rädd för att sedan kunna skratta och förlöjliga mig. Men rädd blev jag inte. Däremot rasande, säger hon.
Lika arg blev hon när hon dagen efter den första promenaden läste om den i den stora dagstidningen. Hon hade nämligen blivit intervjuad och då berättat om de sex arabiska grabbarnas påhopp.
– Men i tidningen stod det bara ”en tonårskille”, säger hon.

I samband med första promenaden var Fredrik Sieradzki mycket tydlig på en punkt: att det i Malmö finns muslimer som inte gillar judar och att detta är något man måste våga tala om. Inte minst är han kritisk till hur media hanterar frågan.
– Man skriver inte att det är muslimer som ligger bakom. Jag tror helt enkelt att man är rädd och inte vågar utmana muslimerna, som ju är mångdubbelt fler än judarna, säger han.
Han fortsätter:
– Och typiskt är, att när något har hänt, så kommer journalisterna till oss och ställer frågor om hur och varför. Men då brukar jag svara att de hellre bör fråga dem som ligger bakom – och inte oss.
Med på promenaden är också Ingemar Hansson, ordförande för Samfundet Sverige-Israel i Malmö-Lund. Han talar om att antisemitismen kan se olika ut beroende på var i landet den finns, men konstaterar att Malmö har ett specifikt problem på politisk nivå som stavas Ilmar Reepalu: kommunstyrelsens S-märkte ordförande.
Genom att hävda att Malmöjudarna borde ta avstånd från statens Israels politik mer än antydde han att judarna själva bar ansvar för upploppen i samband med Davis Cup-matchen i tennis och demonstrationen på Stortorget.

Björn Moback har med hustru Kerstin Hagström rest från Göteborg bara för att vara med på promenaden. Där är judarna inte på långa vägar lika utsatta som i Malmö, men någon bra förklaring på dessa olika klimat har han inte:
 – Kanske en kan vara att Göteborg redan från början har varit en invandrartät stad. En annan att det finns 10-15 välkända judiska familjer som har byggt upp olika institutioner, säger han.
Den första kippapromenaden var bara en dryg kilometer lång – från synagogan till Triangeln. Men dagens spatsertur förlängdes helt spontant, via det myllrande shoppingströget Södra Förstadsgatan, till Gustav Adolfs torg. Och till skillnad från förra gången, kan Barbro Posner konstatera att gruppen väcker en hel del uppmärksamhet.
Att promenaden företas i strålande solsken och att vägen är lite längre kan vara två förklaringar, tror hon.
– Men vi behöver bli fler. Problemet är att många inte vågar. Och en del vågar inte säga att de inte vågar – man skäms för att vara rädd, säger hon.

Annica Skenberg