Plusarkiv: Ylva Eggehorn till nördarnas försvar

Ylva Eggehorn till
nördarnas försvar VÄRLDEN IDAG HELG Modiga män, mäktiga män, män med pondus och män som syns. Är det verkligen bilden av en riktig man? I sin nya bok "Där lejonen bor" vill författaren Ylva Eggehorn visa att så inte är fallet.

En ensam hjälte som rider in i solnedgången. En tuffing med halmstrået i mungipan, pistolen i hölstret redo att erövra, belägra och kämpa till sista blodsdroppen. Bilden av en riktig man är ganska entydig; han ska vara stark, aldrig visa några känslor och vara mäktig. Författaren och poeten Ylva Eggehorn står bakom boken "Där lejonen bor". Titeln kommer från äldre tiders kartor, där allt utanför det kända benämndes som Där lejonen bor. När boken skulle skrivas sökte Ylva efter män som avvek från hjältenormen. Hon ville få fatt i dem som inte var störst, bäst eller vackrast. De som visar hur det rakt upp och ner är att vara en människa. Det är då, menar hon, texten blir intressant och öppnar sig på ett helt nytt sätt. Ylva läste om Adam och insåg bakom ytan att han var förfärligt ensam. Det var inte bra för honom att vara själv och Gud skapade kvinnan från hans revben. Där kom Ylva till en ny insikt:
– Det är precis som i en Hitchcock– film, alla detaljer som finns med har stor betydelse. Precis på så sätt bör man läsa Bibeln, allt som står har en innebörd. Jag tror inte det är en slump att Gud tog just revbenet, det är ju det som omger hjärtat, säger hon.
Kvinnan skapades alltså av det som låg Adam närmast hjärtat. En hjälp till att förstå att hon var någon som hjälpte honom ur ensamheten som en jämlike.

På några ställen i Bibeln berättas det om män som inte gjorde mycket väsen av sig. Om Henok förtäljs det bara att han levde i gemenskap med Gud i över 300 år, därefter hämtade Herren hem honom. Henok lämnade ingenting bakom sig. Varken altare, byggnader eller något som påminde om hans existens. Tre korta rader och inget mer.
– Jag funderar om det räcker med att leva i gemenskap med Gud. Det är en sådan främmande tanke. Inte minst eftersom män traditionellt ska åstadkomma något slags monument som påminner om deras existens, säger Ylva.
Som att bygga en veranda! Något var och varannan man tar sig för att göra i dag. Henok byggde aldrig någon, inte ens en skev sådan. De korta raderna visar att han hade ett existensberättigande trots att han inte gjorde något speciellt. Någon som är känd för en minst sagt annorlunda händelse är Jona. Mannen som flydde från sin kallelse, blev kastad överbord, blev svald av en fisk men hamnade ändå rätt. Enligt Ylva är stycket ett ypperligt exempel på Guds tålamod och omsorg om oss. Gud övergav inte Jona i valfiskens buk. Han förbisåg hans tonårsaktiga tjurighet när Nineve inte gick under i en katastrof. Gud lät till och med en buske växa upp i mirakelfart för att ge Jona skugga. Han lämnade inte heller Nineveborna när de tänkte om.
– Det är en sida man kanske inte alltid tänker på. Gud överger aldrig, inte ens när vi trasslar till det rejält. Se bara på kung David och det makabra felsteget med soldaten Urias hustru. Gud sydde kläder till Adam och Eva efter syndafallet. Tror man att Gud lämnar även när man skulle ha gjort det absolut värsta, har man inte läst ordentligt.

Hon pratar om Petrus som efter korsfästelsen av Jesus tappade modet totalt. Han drog sig undan och gjorde det han var bra på; fiskade. Men det ville sig inte, trots att han och medföljarna provade alla knep de kände till. Resultatet var lika nedslående som resten av tillvaron. Plötsligt hörde han en bekant röst från stranden. Jesu stämma ekade över vattnet och frågade om de var hungriga.
– Jesus hade uppstått från det döda. Men i stället för att vara i Jerusalem och bli hyllad av massorna, tog han sig den besvärliga vägen till Galiléen. Han som besegrat döden och vunnit den största av segrar! Där stod han på strandkanten och grillade fisk. Frågade något som i stort sett bara kvinnor gör: har ni fått något i magen?
Det är en annan gudsbild än den med pompa och ståt som till vardags låter sig visas. En bild av en Gud som på allvar har omsorg. Där menar Ylva finns även grundsynen på mannen. Han kan visa känslor och ta emot kärlek lika mycket som han ger. Mannen i Höga visan är inte ute efter makten att erövra kvinnan. Han längtar efter henne, är brinnande men samtidigt otroligt ödmjuk. Inget prestationstänkande utan förväntar att få lika mycket som han ger.

Inte helt osökt kommer Ylva in på relationen mamma och son. Hon förklarar det västerländska synsättet för pojkar att inte gråta eller hänga mamma i kjolarna. De lär sig att fjärma sig från sina mammor och uppmuntras inte till att ha en nära gemenskap med henne. Men Ylva hävdar att män i vuxen ålder kan vara fästa vid sina mödrar. Det faktumet gör honom inte till en mes.
– Nej, tvärtom! Jag tror att män som har en bra relation med sin mamma även förstår sig på andra kvinnor. Det är fånigt att en man anses vara en slags version av Stig Helmer från Sällskapsresan, bara för att han gillar sin mamma.
Brutna sociala normer, sårbara och felbara män. Sådana som varken bygger verandor eller är utmärkande ledare och som längtar efter närhet. Män som inte gör något speciellt för eftervärlden, som visar hur de egentligen mår, som gör fruktansvärda misstag och inte mår bra att vara själva. Kan det verkligen vara en hjälte?
– Det är det som visar vad det innebär att vara människa. Att ge sig ut i okänd terräng och våga bryta mot riktlinjerna. Det är att bege sig dit lejonen bor.

Ruth Petersson
ruth.petersson@varldenidag.se