Plusarkiv: Utflykter från The Mall, del 2: Hur kunde det (återigen) ske?

Hur kunde det (återigen) ske?Funderingar kring en utställning om propagandaPropagandan är ett av de viktigaste medlen för att ta makten över människors tankar. Vi vet mycket om den nazistiska och kommunistiska propagandan – men är vi lika duktiga på att genomskåda den propaganda vi översköljs av i dag? Mats Tunehag funderar över frågorna efter att ha sett en utställning om nazismens propagandaapparat.

Det finns gott om böcker, filmer och även museer som berättar om nazisternas framfart och dess ödesdigra konsekvenser. Det finns även ett Holocaust museum i Washington DC, ett stenkast från nationalmonumenten längs The Mall i stadens absoluta centrum. Där pågår just nu en mycket sevärd och tankeväckande utställning om nazisternas propaganda.
Många har säkerligen ställt sig frågan: hur kunde det hända? Hur kunde en kulturnation dras in i en massmördarapparat? Hur kunde så många vara aktiva och villiga nazister? Och varför ingrep och protesterade inte vanliga tyskar?
Propaganda och terror var två anledningar, men även det faktum som Hitler väl kände till och utnyttjade: Man behöver endast en mindre grupp starka och lojala anhängare, om den stora majoriteten inte bryr sig, utan är tämligen likgiltig.

Hitler var i många stycken banbrytande och effektiv när det gäller propaganda, att föra ut sitt budskap och samtidigt undertrycka andras. Han använde massmöten, filmer, radio, flygblad, affischer, böcker, pjäser, ungdomsorganisationer och mycket annat. Och tyskarna var inte annorlunda än vi är i dag. Det är inte helt enkelt att stå emot starka informationsflöden eller att säga något annat än det politiskt korrekta.
Nazipropagandan bestod både av hot och löften: judarna är ett hot, vi lovar att ta itu med problemet. Man spelade på folks rädsla men även på grumliga rasistiska underströmmar.
En sak som är slående – men inte överraskande – är den stora likheten mellan nazisternas och kommunisternas propaganda när det gäller stil och form och även propagandaapparat.

Och det är inte konstigt, för båda grupperna är socialister: nationalsocialister och marxistisk-leninistiska socialister. De ogillade varandra – i teori och retorik, vill säga – men i verkligheten var de samma andas barn och hade initialt även mycket samarbete.
Bland annat lärde sig nazisterna hur man byggde koncentrationsläger genom studiebesök i den sovjetkommunistiska Gulagarkipelagen.
Ser man på både nazistiska och kommunistiska affischer och filmer, är det samma slags stiliserade muskulösa arbetare som bygger upp landet, tjänar partiet och hyllar den store ledaren. Samtidigt avhumanifieras statens fiender, som må vara judar eller kapitalister.
Både Hitlers och Stalins propaganda och totalitära regimer förde med sig förödelse och död på en icke tidigare skådad nivå. Men vi får aldrig tro att "det skulle aldrig hända mig, oss, i dag". Propagandan fortsätter och det finns fortfarande starka små grupper som räknar med det stora flertalets likgiltighet.

I den nazistiska propagandan blandades sanningar, halvsanningar och lögner. Man uteslöt medvetet viss information. Man förenklade komplexa frågor och spelade på känslor och förlöjligade och attackerade motståndare. Sådant skulle väl inte folk gå på i dag, eller?
Jämför dessa tekniker och processer med klimatalarmisterna, till exempel. Al Gore blandar sanningar, halvsanningar och lögner i sin propaganda. FN:s klimatpanel uteslöt medvetet viss information som stred mot den antagna teorin om global uppvärmning.
Världsnaturfonden spelar på känslor om stackars isbjörnar som påstås försvinna (trots att deras antal växer).

De, som under många års tid ifrågasatt klimatdebattens ensidighet, har förlöjligats och marginaliserats av gammelmedia.
Därmed inte sagt att Al Gore eller andra klimatalarmister skulle ha onda uppsåt likt Hitler och Stalin. Men de har inte desto mindre, allt enligt propagandans ABC, målat upp stora hotbilder och samtidigt sagt sig vara frälsare av både planet och mänsklighet.

Sverige har under århundraden varit en enhetsstat, med stor likriktning och statlig styrning, via kung och kyrka, och sedan genom socialdemokrati och statskontrollerad skola och reglerad media.
Efter att har arbetat, rest och bott i cirka hälften av världens länder, blir jag inte sällan lite fundersam – milt sagt – över hur snäv debatten är i Sverige jämfört med många andra länder. Och hur väl propaganda fungerar bland svenska folket.
Det inkluderar det som Hitler utnyttjade effektivt: undertryck information som inte passar våra syften.

Det är skrämmande att iaktta dagens Malmö och dess antisemitiska propaganda och stämningar, kommunalrådet Ilmar Reepalus uttalanden och attackerna på judar och judisk egendom. Det finns drag och toner av Tysklands 1930-tal i dagens Malmö.
Men var är protesterna? Aktionerna? Varför är stora flertalet politiker och mediaproducenter så likgiltiga och tysta?
För det kan väl inte hända igen? Eller kommer man om 20-30 år att säga: Hur kunde det hända i Malmö och Sverige på 2010-talet?

Mats Tunehag
mats.tunehag@varldenidag.se