Plusarkiv: Kultur: Sverige när snällheten har skalats bort

Sverige när snällheten har skalats bortI Sverige, den bästa av världar, tycks mycket ha gått snett. Det menar i alla fall förra SSU-ordföranden Anna Sjödin och hennes medförfattare Thomas Hartman i boken Vem bryr sig? Ulf Nilson har läst och tillstår att de har många poänger.

Sverige är ett misskött land – och därför grymt. Så står det inte i Anna Sjödins och Thomas Hartmans bok Vem bryr sig? En bok om Sverige. Nej, så direkt sägs det inte, men huvudintrycket är att barn, sjuka och kanske framför allt pensionärer, har det svårt i vårt land. Onödigt och skamligt svårt. Att läkare, vårdare och bakom dem politiker alltför ofta inte "bryr sig" utan bara kör vidare. Slentrianmässigt och slarvigt, utan empati och - det är den ofrånkomliga slutsatsen: utan kompetens. Så här säger "Maria" som jobbar i åldringsvården:
– Jag tycker att människor måste få möjlighet att påverka sina liv fastän de är gamla. Det känns ungefär som de inte har några rättigheter... Vi anställda får för lite tid att bry oss om och ta hand om de gamla... Vad vill egentligen politikerna med äldreomsorgen?

Boken bygger på intervjuer och granskning av statistik. Den innehåller en del rätt onödiga angrepp på borgerliga makthavare men faktiskt – Anna var ju en gång SSU-ordförande – en och annan örfil vänsterut också. Framför allt tar författarna ställning för det vi (avskyvärt nog) kallar "den lilla människan", hon som aldrig har en chans mot myndigheter och experter. Läs och tänk igenom följande citat från boken:
"Socialstyrelsen har gjort en granskning av de behandlingar läkare ordinerat på 29 vårdcentraler. Resultatet visar bland annat att drygt två tredjedelar av alla patienter har ett eller flera läkemedel som kan ge upphov till förvirring. Dubbelanvändning av läkemedel har nästan tredubblats och användningen av lugnande läkemedel och sömnmedel har ökat. I många fall används medicinerna för att lugna patienter som är dementa, men läkare varnar för att medicineringen försämrar deras minne och förmåga att kommunicera."
Några sidor senare kommer slutsatsen, som borde kopieras i stor stil och sättas upp väggar och anslagstavlor på alla vårdinstitutioner (och kommunkontor) i landet. Det står:

"Att vi medicinerar människor till oigenkännliga kollin är en skandal. Är det säkert att det bara handlar om ekonomi? I stället för att lägga pengar på dyra läkemedel skulle vi hellre kunna satsa resurserna på händer (min kurs) i vård och omsorg".
På samma sida hittar jag en mening som gör mig ursinnig:
"I Sverige har vi gått så långt att makar inte får bo ihop. Det är barbariskt".
Ja!

Anna Sjödin och Thomas Hartman har tyvärr alldeles rätt. Sen jag blev gammal och började intressera mig för hur åldringar har det, har jag stött på problemet gång på gång. "Det Gud har sammanfogat skall människan icke åtskilja", heter det ju, men det gäller tydligen inte för maktutövare i Sverige, antingen det gäller läkare eller småpåvar på Migrationsverket som (nu senast) jagar "lagbrytare": en 14-årig gravid somaliska som man vill utvisa.

Boken innehåller också ett kapitel om Anna Sjödin själv, som kom i bråk med utkastarna på Crazy horse i Stockholm. Hon fick ett par rejäla smällar och dessutom åkte in. I media tog man ställning mot Anna Sjödin – nästan alla utgick från att personalen hade rätt. Jag kan väl tänka mig att hon har rätt –som proffspolitiker var hon ett lockande mål .
Under alla förhållanden hoppas jag att så många som möjligt läser denna bok om ett avigt och omänskligt Sverige, som inte borde få finnas.
Men finns.

Ulf Nilson