Plusarkiv: Kultur: Profeternas höga mål

Profeternas höga målMitt hjärta tog vägen till Sion. Jag följde det efter i spåren. I nöd och lust slog jag rot. För Sions skull har jag inte velat tiga eller unna mig ro: Israel är inte här för ägandets skull, inte för maktens skull, inte heller för lyckans skull. Löfteslandet och löftessonen finns till för att förklara det gudomliga genom den mänskliga anden.
Jag har trott tillsammans med detta folk och Sion har både knoppats och blommat inför våra ögon sedan 1948. En dröm, en längtan lagd i profethjärtan, rest ur aska med mänsklig spade och sköld och omsluten av himmelsk Ande.
Hur har man kommit att tvivla på att detta är Sions tid, med ett hemkommet folk ur tvåtusenårig förskingring? Risken att köpslå med Jerusalem är inte liten. De som söker lyfta henne åt sidan eller dela henne itu kan komma att sarga sig ångerfullt.
Enligt Hosea fann Herren Israel såsom man finner druvor i öknen. Inte utvald för sin egen skull men för en förmedlartjänst med stort ansvar. Den judiska statens svåraste prov, menade David ben Gurion, gäller dess anda, dess lojalitet mot profeternas höga mål som de föreställde sig intill tidens ände.
Fast det finns stunder då jag bedrövat tänker på Israels överhängande fara eller förlorade oskuld, och fast de gudomliga och mänskliga tankarna om vad som händer blir allt svårare att sortera, har jag inte tappat min stolthet och entusiasm över det folk jag kom att bli ett med. Jag tappar inte taget om de gudomliga orden att Han som bevarar Israel varken slumrar eller sover.

Under Andra världskriget var så gott som hela Europa lamslaget av det bekvämare alternativet att stå neutralt inför askan av Guds ögonstenar. En aggressiv och smärtsam illusion är tanken att fred kan nås, om bara Israel drar sig tillbaka från vad dess grannar förlorade i attacken mot Israel 1967.
I filistéernas händer blev förbundsarken stöldgods, död och förbannelse. I "palestinska" skolböcker är Israel redan utraderat. Menar din granne att förgöra dig är det inte en skam att försvara sig.
Föraktet av Israel är så förblindat att det inte bara ursäktar och rättfärdiggör islamsk terror. Man ifrågasätter knappt längre Irans handledde Hamas och Hizbollahs syfte att avlägsna Israel från kartan. Det verkar vara judarnas fel att de över huvud taget existerar – en karikatyr av rätt och fel, i kollisionskurs med vår Herre själv.

Medan vi ser nyhetsrapporter om hur Israel bojkottas skriver anmärkningsvärt The times of London:"Support Israel: if it goes down, we all go down." – Går Israel under gör vi alla det.
Angående det delade Palestina – Israel och Jordanien: tjänstekvinnans son skulle inte ärva löfteslandet, men blev alls inte utan arvedel.
Mer än mänsklig misär är det själva utkorelsen och förbundsarvet som striden handlar om. Abrahams söner kan komma att välsigna världen med sina tilldelade rikedomar och får Fredsfursten, Judarnas konung, plats, saknas varken markområden, banad väg eller källflöden.
Den lilla flocken som kan vägen, valt livet och känner sanningens kraft har en ambassadörs tjänst för Jerusalems fred. Grubbla inte över om du älskar din granne, handla som om du gjorde det.

Birgitta Yavari-Ilan
birgitta@netvision.net.il