Plusarkiv: I Guds närhet får vi näring

I Guds närhet får vi näringMitt i fastan handlar bibeltexterna inte om hunger, utan om mättnad. I umgänget med Gud blir vi inte hungriga, utan upptäcker att Gud förser oss med både fysisk och andlig mat. (2 Mos 16:11-18; 1 Pet 2:1-3; Joh 6:24-35)
En evighetsvarelse tänker jag mig gärna som genomskinlig och svävande, en som varken behöver mat eller dryck. Är det bara den här världens villkor som binder oss vid processen att äta och dricka för att leva vidare? Men varför skulle då Johannes i Uppenbarelsebokens slutkapitel beskriva också himlen som en plats där vi äter och dricker – frukt som kan skördas varje månad, och Livets vatten som är tillgängligt för alla.

Att vara människa – till och med att leva alldeles i Guds närhet – är att ha behov. Skillnaden är att när vi kommer till Herren ska vi aldrig hungra och aldrig någonsin törsta. Detta är ett av Bibelns allra starkaste löften.
Gud ska inte ta bort de mänskliga behoven. Men han uppfyller dem, på ett sådant generöst sätt att behovet aldrig hinner bli till en brist – som här.
Så vad har detta med fastan att göra? Fastan är vårt eget sätt att erinra oss om att vi, utan Gud, faktiskt lider brist.
Kommer du ihåg allt du ätit de senaste sju dagarna? Minns du på rak arm varje klunk dryck du svalt? Antagligen inte. Vi lever i ett överflöd, vi går till dukade bord flera gånger om dagen.

Kroppen fylls, både med vad den behöver och med sådant den inte behöver. En del av överflödet passerar, men näringen stannar. Fast det vet vi ju också, att sådant som kroppen på sikt far illa av stannar kvar, lagras och förgiftar oss långsamt. Det kan vara kemikalier och metaller, det kan vara så enkla saker som för mycket energi – allt det där som aldrig blev en kraftkälla, utan snarare hinder till kraft när det i fettform lagras under huden och så småningom blir valkar och tyngd.
Överflödets förbannelse handlar om att inte förbruka, det är som att försöka samla manna för hela veckan. Det gick inget vidare, vandringsfolket upptäckte att det inte höll till nästa dag.
Utan Gud lider några brist på portioner och andra brist på proportioner.
Den andliga maten kan vi dagligen få genom Bibelordet och bönen, men också där blir det obalans om vi bara är ordets hörare men inte dess görare. Därför är fastetiden också den tid då vi särskilt kan koncentrera tid, kraft och ekonomiska resurser på de människor som utan egen förskyllan vandrar lidandets väg.

Du är väl inte rädd att din andliga kost inte ska ge kraft nog? Tänk hur det är att gå på gudstjänst söndag efter söndag. Alla goda predikningar vi äter, alla ljuvliga lovsånger vi dricker. Handen på hjärtat – kanske minns jag inte mer av detta än vad jag åt till middag förra veckan. Men människans ande får, i Guds närhet, också den näring som behövs.
En kostexpert berättade i en intervju jag gjorde nyligen, att det är viktigare att ta bort det felaktiga i kosten än att sätta till det nyttigare. I faste-tid får det också en andlig dimension. Vi blir vad vi äter, även i evighetsperspektiv. Uttrycket "Less is more" förskjuter perspektivet från mig till nästan, från oss till medmänniskan i Kristus. Han som är Livets bröd.

Erika Cyrillus
Chefredaktör på EFS-tidningen Budbäraren