Plusarkiv: Bisarrt besök i Paris '68

68:s bisarra verklighet Ulf Nilson minns de omvälvande händelserna i Paris i maj 1968

En gång i maj låg jag och sov på ett hotellrum i Paris. Året var 1968 och jag väcktes plötsligt av tjutande polisbilar, skrammel och vrål. Glas krossades, rummets tak flammade av strålkastarljus. Jag tyckte mig förstå att någonting brann och tänkte att aj, aj, nu är vi där igen – nu har de nog skjutit Kissinger...

Kissinger var i stan för att förhandla om fred i Vietnam. Jag hade just kommit hem från Saigon, där jag landat under beskjutning – ja, från Vietcong som jag som svensk förväntades älska. Jag hade sett australiska kollegor mördade av samma Vietcong, och visste att om jag hade befunnit mig på fel plats i stan vid fel klockslag så skulle jag också ha legat där med halsen uppskuren.
Nej, jag kunde inte gilla Vietcong eller kommunisterna i Hanoi. Därför kunde jag inte heller gilla den store arbetarledaren (hahaha!!) Jan Myrdal eller hans anhängare Anders Ehnmark och Peo Ehnquist som hyllade massmördaren Pol Pot och tillbad den ännu värre massmördaren (och pedofilen) Mao Zedong. Jag hade rapporterat om mordet på Martin Luther King och skulle snart flyga över Atlanten för att följa Bobby Kennedys sista resa...Vilket fasansfullt år! Så mycket blod, så mycket floskler och lögner! Fyrtio år senare har jag svårt att inte känna avsky för kårhusockupanter och andra 40–talister (ja, Myrdal också!) som gastade så högt, uppträdde så diktatoriskt och – värst, särklassigt värst! – aldrig erkänt hur fel de hade. För demokratin vann ju. Den kollektivisering av vanliga människor som 68:orna vurmade för – själva var de ju ledare! – blev lyckligtvis aldrig av.

OK, nu hade jag flugit till Paris för att rapportera om förhandlingarna, men min rapport drunknade i 68:s bisarra verklighet. Jag fick dra till Sorbonne i stället som studenterna ockuperade. Jag fick småningom besöka fabriker som stängts i en generalstrejk. Det visade sig – jag var inte förvånad – att jobbarna inte alls såg studenterna som ledare och att den "andra franska revolutionen" på arbetarsidan mest handlade om helt borgerliga ting: löner, fritid.
Bisarrt, skrev jag om 68. Ja, men framförallt våldsamt, upphetsat, nästan glödande. Studenterna, som trodde sig – totalt felaktigt – representera de "förtryckta" och "arbetarklassen" kastade sten mot polisen, stack bilar i brand och demonstrerade för en sexuell likställdhet, som i Frankrike faktiskt lagstiftades 1967.






Därmed påstår jag självklart inte att ingenting hände. I Frankrike tvingades de Gaulle till ett av sina berömda tv–tal där han förklarade "Reformer, ja, skita i sängen, nej". Han uttryckte sig på ett gammalmodigt sätt, men experterna anser att det faktiskt var så han sa. Hur som helst drev ungdomsvågen fram en folkomröstning som gick landsfadern emot och 69 avgick han... Då tillträdde i USA den mest förhånade och avskydde av alla moderna presidenter, Richard Nixon, inte minst därför att amerikanska 68:or förvandlat motpartiets konvent i Chicago till ett dårhus (jag minns det väl, för jag var där också). Men var Nixon så dålig? Ja och nej. Vi minns honom därför att han ljög och tvingades avgå, men det viktigaste han gjorde var att träffa Mao och öppna för ett närmande mellan USA och Kina – ett av dessa fantastiska ögonblick när även den mest okänsliga känner hur världen vänder. Efter Nixon–Maomötet satt Sovjet med svartepetter. 68:orna valde i praktiken "Tricky Dick" Nixon, som de hatade och satte därmed i gång en utveckling som de varken önskade eller förstod. Tio år efter 68 och två år efter Maos död, förklarade den nye kinesiske ledaren Deng Xiaoping att "det är gloriöst att vara rik". Världens största kommunistiska land blev blixtsnabbt ett kapitalistiskt drivhus och har sedan dess haft en ekonomisk tillväxt OCH en höjning av massornas levnadsstandard utan motstycke i världens historia.

I Sverige påverkades Olof Palme som talade i kårhuset och hutade åt ockupanterna starkt av 68:orna. När han blev statsminister 69 började (s) att satsa på reformer som i stor utsträckning gick i kollektivistisk riktning. Viktigast: lagen om särbeskattning som i praktiken gjorde det nödvändigt för båda makarna i ett äktenskap att arbeta utanför hemmet. Följden blev att så gott som alla svenska barn sen dess fått en kollektiv uppfostran; ett faktum livligt applåderat av de som ser familjen som en ålderdomlig och kvävande institution.
Även detta är i någon mån ett resultat av strömningar som fick en kraftfull skjuts framåt av "revolutionsåret" 1968.

Ulf Nilson
ulf.nilson@varldenidag.se