Ingen är som du, Herre. Du är stor, och stort och mäktigt är ditt namn.
Jeremia 10:6

Världen idag

Haras Rafiq menar att det är avgörande att unga människor får kunskap om andra sätt att ta sin muslimska tro på allvar än genom islamistiska och potentiellt våldsamma varianter. Foto: Dagen Norge

Mordhotad för kamp mot extremister

Haras Rafiq drogs till islamism efter att hans pappa dog. Nu arbetar han för att stoppa radikalisering av brittiska muslimer.

Nyheter · Publicerad 00:00, 19 jan 2015

Centralt i London finns Quilliam Foundation, men på en anonym adress. Haras Rafiq vill heller inte att byggnaden går att känna igen på bild när vi skriver om deras verksamhet.

– Den bilen har stått parkerad där hela veckan. Det tycker jag inte om, säger han när vi ska fotografera utanför kontoret, som har bombsäkra fönsterrutor.
2006 fick han det första mordhotet. Arbetet på det som troligen är världens första tankesmedja mot radikalisering av muslimer är inte populärt i alla kretsar. Flera av hans kollegor har liknande erfarenheter. En av dem har tidigare varit islamistisk krigare i Afghanistan.

Quilliams verksamhet berör inte bara Storbritannien. För många länder i Europa är extrem islam en huvudvärk, som inte minst fått ett brutalt uttryck i Frankrike.

Namnet har tankesmedjan tagit från William Henry Quilliam (1856-1932). Han uppfostrades som metodist, men konverterade till islam efter en resa i Marocko i tonåren. Han blev den förste att etablera en moské och ett muslimskt center i Storbritannien.

Haras Rafiq ger ett korrekt brittiskt intryck och verkar ha gjort det brittiska mottot från Andra världskriget till sitt eget: "Stay calm and carry on" (Håll dig lugn och fortsätt). Hans föräldrar kom till England från Pakistan på 1950-talet, när de brittiska gränserna stod vidöppna för invandrare från tidigare koloniländer. En farbror hade immigrerat redan på 1920-talet.

– Vi definierade oss inte utifrån religion. Om någon inte gillade oss kallades vi för "pakis". I min ungdom definierade folk sin identitet mer med exempelvis punkrock och motstånd mot atom­vapen, förklarar han.

När han var i 20-årsåldern kom livet att ta en oväntad vändning för Haras Rafiq, efter att hans pappa avlidit.

– Jag märkte att jag önskade att jag hade varit en bättre muslim, säger han.

I sökandet efter en större religiös uppriktighet tog han till det som var mest lättillgängligt: Böcker av islamister som indisk-pakistanske Sayid Abul Ala Mawdudi och egyptiern Said Qutb. De författarna har haft stor betydelse för radikaliseringen av muslimer i västvärlden. I kontrast till det som de uppfattar som västlig dekadens beskriver de en ren och radikal form av islam som svar på samhällets och enskilda människors utmaningar.

– Det de skrev gav mig mening. Deras rationella och intellektuella argument svarade mot mina behov, berättar Haras Rafiq.

Men till skillnad från många andra blev fascinationen för islamismen kortvarig hos Haras Rafiq, och den ledde aldrig till något organiserat engagemang. Han utbildade sig inom ekonomi och arbetade inom näringslivet. Men för tio år sedan slogs han av förundran när hans då sjuåriga dotter förklarade att hon inte ville vara muslim.

– Jag frågade henne varför. Hon svarade att muslimer mördar och bränner, minns han.

Hon hade sett aggressiva människor på tv, som brände plakat av amerikanske presidenten George W. Bush och brittiske premiärministern Tony Blair. Sådan ville hon inte vara. Det fick Haras Rafiq att fråga sig hur andra tänker om islam och muslimer. Han hade själv vuxit upp med en form av islam som inte såg någon motsättning mellan att vara muslim och att vara britt. Resultatet blev att han började jobba på heltid mot radikalisering av muslimer.

För att förstå varför en del brittiska muslimer blir radikaliserade menar han att man måste sätta in det i ett sammanhang. För det första pekar han på att den stora vågen av muslimer som kom efter Andra världskriget till den övervägande delen var ekonomiska flyktingar som sökte ett bättre liv i Storbritannien. På 1980-talet började det komma islamistiska politiska asylsökande.

– Det var rätt att ge dem asyl, för de var hotade med dödsstraff, menar Haras Rafiq. Men han påpekar att flera av dem stod för en sträng och traditionsbunden form av islam, känd som wahabism, som är statsreligion i Saudiarabien.

– I flera decennier har de kunnat sprida sina tankar. Ingen har utmanat deras idéer om en islamisk stat.

Det har fått som följd, säger Haras Rafiq, att många unga muslimer i Storbritannien inte känner till någon alternativ förståelse av islam som låter sig förenas med en modern, västerländsk stat.

När man granskar vad som sker med en människa som radikaliseras, visar det sig att det alltid börjar med en personlig kris, förklarar han.

– Du kan inte se någon som hittar in i jihadismen utan att de letar efter något som framstår som en lösning på ett upplevt problem. Och ärligt talat: Vilka unga människor upplever inte en personlig kris?

Drömmen om att etablera ett kalifat, rensa islam från halvhjärtade troende eller slå tillbaka kriget mot terrorismen kan vara den yttre motivationen.

– De vill sprida kalifatet över hela världen och återvinna islams förlorade ära. Och de vill sopa bort Israel från kartan, påpekar Haras Rafiq.

Men för dem som låter sig rekryteras till terror eller krig i Syrien menar han att obalans i den egna mentala hälsan kan vara starkt bidragande.

– Ett påstående som inte är sant är att de är outbildade och inte har integrerats, säger han.

Sedan sin egen ungdomstid på 1970-talet har det skett avgörande förändringar i det brittiska samhället som gör att revolter nu tar sig ett annat uttryck.

– På den tiden var samhället mer blandat. Muslimer bodde inte i enklaver och vi gjorde uppror mot det etablerade, säger Haras Rafiq, och menar att de inte skilde sig så mycket från andra ungdomar.

– Jag såg inte en hijab eller niqab innan jag fyllde 18 år. Nu är det en politisk signal att gå med ett sådant plagg. Som ungdom klädde jag mig som alla andra, och musik var mitt uttryck för uppror.

Samtidigt påpekar han att det inte är lätt att hitta en mall för de radikala islamisterna. Alla är inte nödvändigtvis lika "fromma" efter traditionella muslimska mått.

– Islamiska staten använder hip hop-musik för att locka till sig unga människor, säger han. Grundtanken är att målet helgar medlen.

– Från deras perspektiv är allt som hjälper jihad bra. Några av dem som stod bakom terror­angreppen mot USA 11 september 2001 var på strippklubb strax innan. Men det gjorde inget, säger Haras Rafiq och förklarar att de utförda terroraktionerna uppvägde en mindre synd.

Jihadisterna i Storbritannien har som mål att bygga så stor förmåga som möjligt och skaffa institutionellt och finansiellt stöd för sitt mål att sprida islamiseringen, förklarar Haras Rafiq. Även om han poängterar att de utgör en liten minoritet av de brittiska muslimerna, säger han att de kan bli ett betydande problem för samhället.

– Det finns också ett samband mellan islam och extremhögerkrafterna. De lever av varandra, säger han.

Desto viktigare är det, menar han, att arbeta aktivt för att motverka de radikala islamisternas idéer. Inte genom att förbjuda dem att föra ut sina åsikter, men genom att samverka med de moderata krafterna. Det är enligt Haras Rafiq avgörande att unga människor får kunskap om andra sätt att ta sin muslimska tro på allvar än genom islamistiska och potentiellt våldsamma varianter.

Tore Hjalmar Saevik / Dagen Norge
redaktionen@varldenidag.se