Marcus Birro: Vinsterna i livet väger tyngst

Vissa av oss tror att kärleken är ett främmande språk, ett land dit vi inte kan resa. Vissa av oss löper som bränder undan allting som vill oss väl. Vi ser klor på händer som bara vill röra vid oss, som förr när vi satt uppe länge runt flaskorna och såg solen rulla ut över himlen som en pärla.
Vi sköter vår vardag så gott vi kan. Vi sätter upp tvättid, ser på tv, lyssnar på radio. Vi är fortfarande många som är rädda för mörkret, som travar runt kvarteret när sömnen, kärleken eller skrattet inte vill komma. Vi är som ni. Vissa av oss är rätt kassa på livet. Det sjunger en sång vi inte tycker om. Vi repar ändå mod. Vi sörjer men vi vet inte riktigt vad eller varför. Vi bär våra nederlag som medaljer.
Jag ville inte dö men jag ville inte leva. Var hamnar man då? I Limbo. I ingenstans. I en paus mellan himmel och helvete. Det är ingen dålig plats eftersom man kan vila ut där, samla krafter, be en bön kanske, resa bort, skriva det där brevet, be om förlåtelse för all sorg man orsakat.