Marcus Birro: Så enastående är livet

Jag står vid Norra Bantorget i Stockholm. Det är tidig morgon.
När isen fryser på gatorna är det som att halka fram på silver. Vi kikar upp mot husen för att inte få nedrasande istappar i huvudet. Snön yr som rök. Jag tycker om att samla tankarna när jag blir ledsen. Vi som är ute tidigt på morgonen en söndag i huvudstaden är medlemmar i samma hemliga klubb.
Vi nickar i samförstånd när vi går förbi varandra. Vi är en trogen skara, en skön blandning av sömnlösa grubblare, kyrkobesökare, resenärer och hemvändande rumlare.
Jag håller armarna bakom ryggen som en riktig författare.