Marcus Birro: När skrivandet blir en stig

Jag blir glad av att läsa att många människor drömmer om att bli författare.
I tider av brutal ytlighet, medialt skymningsmörker och twitter-hysteri, vilar det något mycket trösterikt i att människor gärna ser sig själva som balanserat tungsinta framför en dator, och med hjärtat fullt av människor, historier, händelser och platser.
Själv har jag gett ut 14 böcker vid det här laget, och eftersom jag med pinsam regelbundenhet känner mig nödgad att upplysa folk om hur många böcker jag gett ut kan man dra åtminstone en glasklar slutsats.
Jag önskar att de sålt något bättre ...
Du hör aldrig den förtjusande Camilla Läckberg (jag glömmer aldrig att hon på eget initiativ skickade en hel låda med dvd-filmer, nallar och uppmuntran till mig och Jonna när vi väntade Milo, och Jonna tvingades till sängläge i ett halvår) babbla om hur många böcker hon skrivit. Där handlar det snarare om hur många miljoner exemplar hon säljer per bok.
Men jag är så pass gammal, och så mycket förlikad med mitt poetkall, att jag inte har några problem med att unna henne framgångarna. Det litterära landskapet är stort och vidsträckt. De senaste åtta, tio åren har litteraturen också blivit mer demokratisk och tillgänglig. Kultursidornas elitistiska anspråk på att äga litteraturen har tappat i kraft och värde. Jag minns vilket genomslag det blev när jag började blogga 2006, precis när kulturens grindvaktare började förlora sin makt att bestämma vem som förtjänade att uppmärksammas, och vem som aldrig fick chansen. Internet erbjöd mig en chans att nå läsare utan att behöva passera den kvasi­intellektuella diktaturen.