Marcus Birro: I en förort till kärleken

Om kärleken är alltings centrum har jag hamnat en bit utanför. En förort till kärleken. En liten, grå lägenhet vid ett grått torg ...
Men när ett kärl töms fylls ett annat på. Den röda, klara och pulserande kraften håller sig på något märkligt sätt relativt konstant.
Jag vet inte riktigt var någonstans vi gick vilse. Varje dag räknas. Varje dag är ett vändkors vi antingen kan välja att gå igenom eller göra halt inför. Det händer att den vi älskar väljer det vi inte väljer. När vi vänder oss om finns ingen där.
Jag älskar tanken om att detta med att förlåta andra egentligen inte handlar lika mycket om den som begått en oförrätt mot oss, som om vårt eget välbefinnande. Att inte förlåta slipar tillvaron till knivar som vi nonchalant bär omkring på och som kan skada oss vilken sekund som helst.