Marcus Birro: Gud är nära mitt i mörkret

Stephen King har skrivit flera mästerverk. Ett heter Det och är en av de vackraste skildringarna av utsatthet jag läst. Boken är mer ett tillstånd än en bok, så bra är den. Den rymmer en clown som heter Snåljåp. Han dödar små barn. Han lurar dem med ballonger och löften om att sväva fritt, men allt han vill är att slita dem i stycken nere i avloppen där han bor.
Så ser också missbruket ut. Vi tror att djävulen vill oss väl. Vi tror att sönderfallet bygger små, små ljusa slott av glädje för oss att skratta och sjunga i.
Vi är många som lärt oss knyta slipsen hårt under hakan. Vi får våra italienska kostymer insydda och upplagda så att de sitter perfekt. Vi ler mot kamerorna. Vi är med. Vi bidrar. Vi lämnar och hämtar våra barn. Vi slår inte sönder busskuren när 4:an är sen igen och regngardinerna drar in över Västerbron. Men vi slipper inte Snåljåp. Han bor inte i en annan del av staden, han är inte en del av någon främmande stadsdel. Han bor här, i min lägenhet, i vårt hus. Man hör hans kedjor släpa och slå om nätterna.
Det farligaste som finns är när man börjar leva som om ingen bor i källaren. När jag faktiskt tror att jag blivit frisk, läkt, helad, klar.
Det är ingen hemlighet att förhållandet jag lever i är under tryck. Det har säkert med mitt förflutna som aktiv missbrukare att göra.
Jag har valt att vara öppen och ärlig med allt detta eftersom vi i kristenheten ibland räds sprickorna i våra liv, när det är sprickorna som visar oss vägen till Jesus.
Sårbarheten är min karta.
Familjen är så viktig och central att vi riskerar att ta den för givet. När livet samlar sig och komprimeras till en fråga om liv och död är det våra kärleksfulla relationer, våra fruar, män och barn som betyder mest för oss.
Antagligen är det på samma sätt i vardagen, men ibland krävs det att man förpassas ner till det stampade jordgolvet för att vi ska inse hur oändligt betydelsefullt något är i våra liv.