Marcus Birro: Ett rum dit ingen ondska når

Det är i skarven av november och december och jag sitter i Högalidskyrkan och ber.
Jag är helt ensam. Det är en sorts högtidlig avsaknad av ljud. Jag vet inte hur länge jag sitter där, en timma kanske.
När jag kommer ut har de grå skyarna dragit bort. Himlen är blå.

När en storm stillar sig kvarlämnar den en del bråte som drivits iland av fyra vindar. Hjärtat kallnar en grad eller två. Livet saktar in sina steg. Det tar ett tag innan man törs avgöra om det är en bra sak eller inte.
Jag kan inte skaka av mig  den här sorgen, detta ständiga vemod, denna sorgsna svartalv av skuld som släpar sina steg efter mina.

De döda är parkerade i små lådor på den lilla kyrkogården intill kyrkan. Människor med hundra­tusen drömmar och planer, nu aska, nu så skoningslöst bortglömda att de som sköter gravarna efterlyser anhöriga till ett flertal av de döda.
Den ultimata ensamheten. Bli bortglömd av dem som är genetiskt programmerade att älska en.
Vilken förkrossande ensamhet. Tänk att det finns människor som levt hela sina liv och som sista skugga, precis innan de dog, tänkt den ljusa tanken att så länge det finns människor som minns mig, så är jag inte död, utan levande. Tänk om nätterna när de döda stiger som rök upp från gräset och ser de där lapp­arna om att ingen är där längre, ingen tar hand om deras gravar, ingen minns dem. Det är som att dö en gång till.
Har ni verkligen inte tid med era döda släktingar, kära läsare?! Har vi så bråttom i våra liv att vi utplånar våra älskades anletsdrag utan att det rör oss?

Den moderna människan (och de som ligger där i sina små urnor med datum och namn på, var moderna människor en gång de också), besvärjer livet med tillfällen och handlingar som ska tjäna till att hålla döden stången. Men ju mer vi flyr, desto närmare flyttar döden sig. En dag ska vi upptäcka att han inte längre är en ogripbar främling i ett annat regnpinat land, utan en av alla dem vi möter i vår vardag, ett bekant ansikte i vimlet av ansikten som exploderar mot oss varje dag.
Ett land bör definieras efter hur det tar hand om sina äldre, sjuka, arbetslösa, utstötta, hemlösa, undanskuffade.
Sverige är i det hänseendet ett rätt eländigt land.

Men det fina i den berömda kråksången är ju att vi inte dör när vi dör. Vi lyfts upp och in i det stora ljuset, i härligheten, i alla våra böners svala lund. Det händer att jag längtar dit. Det händer att jag blir sittandes vid ett fotografi i en tidning som visar en spegelblank sjö med skog runt om och det händer att mitt hjärta då slår långsammare, kommer till ro. Det händer också att jag begriper vad bilden visar. Världen bortom. Landet Utanför. Som är innanför. Eftersom det är vi som lever utanför.

Jag har ett litet, litet rum i mitt hjärta som alltid glöder svagt.
Om du tänker dig en tågresa mitt i natten. Landskapet ligger öde. Allt är mörka åkrar. Men så plötsligt! Ett litet hus med ett fönster som lyser och det sitter en kvinna vid ett bord där och hon är tidlöst vacker den där snabba sekunden du hinner se henne innan tåget rusat vidare.
Precis så glöder det där lilla rummet. Inget av allt det hat jag veckovis tvingas ta emot kan släcka ner det där rummet. Ingen ondska når dit. Inga tårar kan dränka det där lilla rummet. Inga gråa hår, ingen ölmage, ingen tid existerar där. Det är helt och hållet fridfullt. Det är bara frid, ingenting annat.

Jag inser att det där rummet är det vackraste jag äger. Det står fritt från alla former av smuts och mörker. Det leder mig rätt när jag är på väg att gå vilse. Ett alltid upplyst, välkomnande rum. En stillhet som inbjuder till eftertanke och stolthet. En sorts ständig sol mitt i regnet. En seger i ett hav av förluster. Mening i meningslösheten.
Det är inte bara ett litet rum i världen. Människor har så många namn för det där rummet. Men bara ett är rätt;
Gud.