Stämningsansökan godkändes den 17 oktober. Den hade lämnats in av Heidi Crowter, som själv har Downs syndrom, och Máire Lea-Wilson, vars son på 16 månader har Downs syndrom.

Máire Lea-Wilson skriver i brittiska Sky News att sonen diagnosticerades när hon var i 34:e veckan av sin graviditet. Från diagnosen, och fram till dess att sonen föddes två veckor senare, blev hon erbjuden abort tre gånger.

”Det faktum att jag kunde ha gjort abort vid en så sen tidpunkt i graviditeten gav mig känslan att Downs syndrom verkligen måste vara något väldigt, väldigt dåligt”, skriver hon.

Med stöd av familj och vänner valde Máire Lea-Wilson att behålla barnet, som i dag bereder familjen stor glädje. Hennes största oro numera, skriver hon, handlar om samhällets attityd till funktionsnedsättningar. Och det är här hennes motstånd mot landets abortlag kommer in.

”Vi lever i ett samhälle som säger att vi ska stärka personer med funktionsnedsättningar, och att alla förtjänar en rättvis chans i livet, oavsett bakgrund. Den här lagen, som tillåter abort fram till födseln, är gammalmodig och vi kan så mycket bättre än så.”

Till skillnad från i Sverige så drar brittisk lag ingen definitiv gräns för hur sent i graviditeten en abort kan genomföras. I praktiken råder fri abort till vecka 24, medan det för senare abort krävs att två läkare har gett sitt medgivande.

Ett sådant tillstånd kan ges om en fullföljd graviditet skulle äventyra kvinnans liv, eller om den kan anses ge kvinnan ”allvarliga permanenta skador, fysiskt eller mentalt”. Dessutom kan sen abort tillåtas om ”fyiska eller mentala missbildningar” gör det sannolikt att barnet skulle födas med ”allvarligt handikapp”.

Just nu pågår ett initiativ i det brittiska parlamentet som skulle förbjuda abort efter vecka 24 i de fall då fostret visar sig ha läppspalt, gomspalt eller klubbfot.