När min kropp och mitt hjärta ger upp, är Gud mitt hjärtas klippa och min lott för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

Kristna i Irak: ”IS väntar bara på order”

Islamiska statens kalifat må vara besegrat, men terrororganisationens mentalitet lever kvar i Irak. Det säger flera kristna personer som Världen har träffat på plats i landet. – IS är fortfarande mitt ibland oss, säger en präst.

Nyheter · Publicerad 13:39, 22 nov 2019

Det är som om det vore begravning vid gate A7 på Istanbuls flygplats. De flesta resenärerna är svartklädda och tittar uppgivet framför sig. Stimmet och stojet från flygplatsens övriga delar har förbytts till tystnad, och när ett gäng västerlänningar glatt kliver in bland stolsraderna och börjar fotografera flygplan tittar några av de svartklädda upp med en min som tycks säga: ”Tänk om man kunde få vara så där obekymrat glad.”

När solen har gått ner och väskorna lastats in i Boeing-737:an reser sig resenärerna mödosamt upp och börjar köa för att gå in i planet. Novemberhelgen går mot sitt slut och snart är många av resenärerna antagligen tillbaka i sitt hemland, Irak.

Ett kurdiskt par som har släkt i Uppsala hamnar bredvid mig på flygplanet. När kvinnan förstår att jag är från Sverige börjar hon genast visa bilder på barnbarn, bröllopsfester och kurdiska kläder. Samtalet rör allt från persilje­odlingar till dans, men övergår snart i berättelser om halshuggningar, islamister och massavrättningar.

– Åk inte till Mosul, varnar hennes man.

– Det är inte säkert där.

De där orden ska komma att återkomma flera gånger under min vistelse i Irak: Det är inte säkert där.

På 80-talet stred Irak och Iran mot varandra i ett krig som jämförts med första världskriget. På 90-talet flög bomberna åter­igen över Irak, då en USA-ledd FN-allians ställde sig på Kuwaits sida i Gulfkriget. Knappt hade landet återhämtat sig innan en USA-ledd koalition 2003 invaderade Irak med förevändningen att befria landet och störta Saddam Hussein.

I kaoset under kriget, som varade till 2011, växte al-Qaidas Irakgren, som blev en grogrund då Islamiska staten bildades. År 2014 intog terrororganisationen stora landområden i Irak och utförde dåd så hemska att de knappt går att prata om.

Att resenärerna på 737:an mot Erbil ser uppgivna ut är kanske inte att undra på.

I en stad i norra Irak träffar jag 25-åriga Maryam*. Hon bodde tidigare i Mosul och fick redan före IS intåg utstå hot på grund av att hon är kristen.

– En dag när jag skulle åka buss till skolan exploderade två av skolbussarna som var bakom min, berättar hon.

Anledningen till att bussarna sprängdes var, enligt Maryam, att skolan de skulle till var kristen.

En tid därefter fick hon och hennes familj ett kuvert med två kulor i. Familjen såg det som ett dödshot och beslutade sig för att resa norrut.

”Vi kan alltid åka tillbaka”, resonerade de.

Någon tillbakafärd blev det dock inte tal om. Som bekant invaderade IS staden och höll den i ett järngrepp under ett par år. Efter ett utdraget slag är staden i dag befriad från IS, men den är helt förstörd och uppges vara i princip laglös.

– Tyvärr hann jag inte få med mig några fotoalbum, säger Maryam.

På gropiga asfaltsvägar bland får och granatäppelstånd tar en Toyota mig närmare IS forna territorium. I en by inte långt från gränsen träffar jag prästen Basil* som, med sitt team, hjälpt tusentals yazidiska och kristna personer på flykt från IS.

– Människor flydde över en natt, säger han, och visar på en karta hur IS inte bara intog Mosul, utan även byarna i en stor area runt omkring. 

Basil, som tidigare tjänstgjort i armén och då ibland kommit in på IS-krigares frekvens på sin walkie-talkie, är övertygad om att terrororganisationen inte är besegrad i realiteten.

– De är fortfarande mitt ibland oss. De är organiserade, de använder koder och de väntar bara på order, säger han.

Det är en uppfattning som delas av 40-åriga Layla*, som arbetar bland kyrkorna i norra Irak.

– Så fort IS får möjlighet kommer de göra något, säger hon.

Enligt Layla samlar de radikala muslimerna kraft i väntan på den där ordern. Samtidigt försöker de få fler att bli hängivna muslimer, menar hon. 

På färden genom det torra landskapet syns här och där kupoler i betong och påbörjade minareter.

– Det byggs moskéer överallt. De finansieras av länder som Turkiet och Saudiarabien, men också genom att lokalbefolkningen pressas till att bidra, berättar europén Tom*, som bott och arbetat i Irak under många år.

Han säger att många muslimska ledare genom predikningar påverkar moderata muslimer till att bli mer radikala.

– När IS kom tyckte många muslimer här att det var rätt att döda yazidierna, för de anses tillbe satan. ”Om vi läser Koranen ordentligt skulle vi alla vara som IS”, menade många, säger Tom.

Pastorn Karim* som är verksam i en stad i det kurdiska territoriet i Irak säger att hotet mot kristna i regionen inte kommer från myndigheterna, utan från lokalbefolkningen.

– IS besegrades, men deras mentalitet finns kvar. När vi predikar om Jesus avancerar de radikala muslimerna, säger han.

Karim berättar att många muslimer har kommit till tro på Jesus genom kyrkans arbete, och att dessa inte har en lätt situation. Många utsätts för dödshot och blir utfrysta av sina familjer.

När jag frågar hur Karim ser på sitt lands framtid skrattar han till och slår ut med armarna.

No hope, säger han, och påpekar att många kristna lämnar regionen samtidigt som radikala muslimer avancerar.

Det är dock inte bara islamism och stridigheter som gör att många kristna lämnar landet. I en by nära den turkiska gränsen berättar ett gäng väderbitna män att det är svårigheten att försörja sig som skapar huvudbry. Att äppelförsäljningen går dåligt och att bina i bikuporna flugit bort verkar vara ett större problem än att Turkiet bombar PKK i bergen precis intill.

Och samtidigt som många av de kristna i landet är uppgivna över den politiska situationen visar de att de sätter hopp till något större. Både Basil och Karim såväl som Maryam och Layla utstrålar en glädje som är svår att ta miste på.

– När man är med Gud behöver man inte vara rädd. Han fyller mig med frid, säger Layla.

Hon påpekar att många människor, i både Mellanöstern och väst, gör allt för att fylla det tomrum de upplever i sitt inre. För många irakier kan det innebära att söka lyckan utomlands, menar hon.

– Men jag vet många som har allt och ändå inte har frid i sitt inre. Hemligheten är att hitta den riktiga friden som finns hos Gud, säger hon.

På en klippa i en by inte långt från IS forna territorium står ett gigantiskt, vitt kors. Layla berättar att byborna satte upp detta mitt under IS-tiden och att det lyste nattetid så att IS-terroristerna inte skulle kunna undgå att se det.

– Byborna ville reta IS, säger hon.

*Namn och vissa andra detaljer gällande personerna är ändrade av säkerhetsskäl.

När IS kom tyckte många muslimer här att det var rätt att döda yazidierna, för de anses tillbe satan. ”Om vi läser Koranen ordentligt skulle vi alla vara som IS”, menade många.
IS besegrades, men deras mentalitet finns kvar. När vi predikar om Jesus avancerar de radikala muslimerna.
När man är med Gud behöver man inte vara rädd. Han fyller mig med frid.

Abortpositiv agendajournalistik ger vilseledande rubriker

Frågan är vem som vinner på att riskerna med abort negligeras, för det är inte kvinnor som gagnas, menar Brita Storlund och Cecilia K Björfjell från Människovärde, som påpekar att de första feministerna ansåg att abort innebar exploatering av kvinnor.

Debatt · Publicerad 16:05, 5 dec 2019

Västerländsk psykologisk forskning har ibland beskyllts för att ha en abortpositiv agenda. Forskare som påvisat samband mellan abort och mental ohälsa har i vissa fall haft svårigheter att få sina artiklar publicerade.

Och i de fall de har publicerats i vetenskapliga journaler har de ignorerats av övrig media, enligt bland andra den amerikanske forskaren David Reardon (s 9). Han har i sin kritik ställt frågan hur det skulle se ut om resultaten hade varit de motsatta, det vill säga påvisat att abort inte påverkar kvinnors mentala hälsa.

Svaret kom med all önskvärd tydlighet den 19 november. The Lancet Psychiatry publicerade en artikel där man redovisar en studie bland kvinnor som överlevt ett första självmordsförsök. I den har man jämfört kvinnor som gjort en första abort med kvinnor som inte gjort abort. Resultatet visade att andelen kvinnor som gjort självmordsförsök endast är aningen högre bland dem som har gjort abort jämfört dem som inte gjort det.

Enligt studien var abort ändå inte orsaken, eftersom de flesta som gjort självmordsförsök efter en abort även lidit av psykisk ohälsa innan.

Inom ett dygn hade flera svenska tidningar publicerat nyheten, och dessutom med den vilseledande rubriken ” Abort ej kopplat till självmord”. Läser man ursprungsartikeln framkommer det dock redan i rubriken att i undersökningen ingick enbart självmordsförsök där kvinnorna överlevt. Kvinnor som verkligen begått självmord saknas från studien.

Dessutom preciseras inte gruppen av kvinnor som inte gjort abort. Var de gravida och valde att föda sitt barn, eller gjordes ingen abort för att de inte var gravida? Kvinnor som gjort abort innan de fyllt 18 år var exkluderade från studien. Men vi får inte veta om kvinnor som eventuellt gjort abort efter 18-årsdagen, men innan studieperiodens början, finns med eller inte.

Andra liknande studier har varit mer noggranna.

En finländsk studie har visat att självmordsbenägenheten ökar bland vissa kvinnor som gjort abort. Studien omfattade nästan 600 000 dödsfall bland kvinnor i fertil ålder åren 1987–1994. Där delades grupperna in i kvinnor som gjort abort, haft missfall, fött barn, samt genomsnittet för kvinnor.

Självmordstalen var allra högst bland kvinnor som gjort abort. Bland kvinnor som fött barn var självmordstalen allra lägst. Studien ledde till nya riktlinjer inom den finländska vården, och när en liknande studie gjordes för åren 1987–2012 hade självmordstalen för kvinnor som gjort abort sjunkit. Dock var de fortfarande högre än i de övriga tre grupperna.

Liknande studier har genomförts i bland annat USA och Danmark, vilka gett samma resultat, det vill säga risken för självmord är högst bland kvinnor som gjort abort, och lägst bland kvinnor som fött barn.

En liknande undersökning gjordes 2017 i USA, där olika register kopplades samman. Där fann man att risken att dö inom ett år efter en avbruten graviditet var dubbelt så stor jämfört med kvinnor som fött barn. Dödsfall som självmord, mord och olyckor var signifikant högre bland kvinnor som gjort abort än bland dem som haft missfall.

Självmordstalen bland dem som haft missfall var högre än bland kvinnor generellt. Lägst självmordsrisk fanns bland dem som fött barn. Denna skillnad kvarstod även vid en uppföljningsstudie sex år senare, och även när man tagit hänsyn till tidigare psykisk ohälsa och socioekonomiska faktorer.

Efter ett år fanns även en förhöjd risk att dö av ”naturliga orsaker”. Man förklarade detta med att både abort och missfall sänker den förväntade livslängden, medan barnafödande förlänger den.

Frågan är vem som vinner på att riskerna med abort negligeras, för det är inte kvinnor som gagnas. Att i stället bejaka riskerna och identifiera riskgrupper kan leda till initiativ som räddar kvinnors liv.

Intressant att notera är att de första feministerna, som exempelvis Susan Anthony och Elizabeth Stanton, var abortmotståndare och menade att abort är den ultimata exploateringen av kvinnor.

En finländsk studie har visat att självmords-benägenheten ökar bland vissa kvinnor som gjort abort.

Var fotbollshuligan – förvandlades av Jesus

Församlingsliv Torbjörn Lindkvist arbetar som trygghetsvärd på en skola i Tynnered, förorten där han själv växte upp och påbörjade ett liv med droger. Efter femton... torsdag 5/12 11:30

Varför husförsamlingar?

Serie Husförsamlingar (del 1/3). Beteckningen ”församlingen i hans hus” i Apostlagärningarna visar att denna lilla enhet är församlingen i apostolisk tid. Husförsamlingen är... torsdag 5/12 00:00

I november välkomnade Sverige den palestinske premiärministern Mohammad Shtayyeh – en man som hyllar massmördare, kallar terrorister ”frihetssökare” och öppet erkänner att mycket av biståndspengar går till terrorism, skriver Christina Toledano Åsbrink. Foto: Nasser Nasser/AP/TT

Vad har svenska regeringen för inställning till terroristlöner?

Israelkommentar · Publicerad 00:00, 5 dec 2019

I mitten av november fick Sverige – statsminister Stefan Löfven, utrikesminister Ann Linde och andra parlamentariker – besök av den Palestinska myndighetens premiärminister, Mohammad Shtayyeh. Hans resa till Sverige hade bland annat som mål att diskutera Sveriges finansiella stöd till palestinierna.

Förvånansvärt nog diskuterade man även det ekonomiska stödet till palestinska terrorister och deras familjer, ett stöd som Palestinska myndigheten vägrar att släppa.

Och då kan man undra: Vilka värderingar är det egentligen som premiärminister Shtayyeh representerar, han som Sverige tog emot med öppna armar? Jo, han anser att palestinska terrorister är ”frihetssökare” som försvarar palestiniernas värdighet, och att alla medel är tillåtna i ”kampen” mot Israel.

Han hyllar massmördare som Abu Jihad (ansvarig för morden på minst 125 israeler) och Abu Iyad (ansvarig för massakern på det israeliska olympiska teamet i München 1972), han anser att det är varje palestiniers ansvar att använda våld och terror mot Israel, och naturligtvis anser han inte terrororganisationen Hamas vara just det – en terrororganisation.

Dessutom säger han att Fatah (PLO:s största parti) aldrig har erkänt Israels existens, till dags dato.

Israel kallar han för ”det sionistiska projektet”, som inte har något med judendom att göra, där han även förnekar den judiska länken till landet. Han påstår dessutom att Jesus var den förste palestiniern! Och så håller det på, in absurdum.

Man tappar därför andan när Sverige tar emot denne man, som kom för att jaga mer pengar än det Sverige redan ger till palestinierna. Och detta trots att han öppet erkänner att mycket av pengarna går till terror och terrorism. Vad innebär då detta egentligen?

Jo, det innebär att palestinier får löner av sin egen regering om de mördar, eller försöker mörda, judar. Ofta är mördandet bättre betalt än vanliga arbeten. Judemördare är alltså ett statligt arbete – med en löneskala – hos den Palestinska myndigheten. Denna löneskala har två kategorier: terrorister och martyrfamiljer.

År 2017 såg löneskalan för den första kategorin ut på följande sätt, i amerikanska dollar och per månad:

Om en terrorist blir fängslad i israeliskt fängelse i 0–3 år får denne 400 dollar per månad; fängslad 3–5 år ger 600 dollar per månad; fängslad 5–10 år ger 1 150 dollar per månad; fängslad 15–20 år ger 2 000 dollar per månad; fängslad 20–25 år ger 2 300 dollar per månad; fängslad 25–30 år ger 2 900 dollar per månad; och fängslad över 30 år ger 3 450 dollar per månad.

Utöver detta får terroristen extra för följande: 90 dollar per månad extra per fru (det kan ju vara flera)‚ 15 dollar per månad extra per barn; bosatt och registrerad i Jerusalem ger 90 dollar per månad extra; och innehavare av israeliskt medborgarskap ger 150 dollar per månad extra.

År 2017 var antalet fängslade terrorister 6 300, vilket resulterade i att den Palestinska myndighetens totala utgifter för denna typ av utbetalning var 158 miljoner dollar.

Den andra kategorin är ”martyrernas” familjer, det vill säga om terroristen dog under attacken och därmed blev martyr. Detta ger martyrfamiljen en månadsinkomst för resten av livet. Löneskalan ser ut som följer:

En omedelbar engångsutbetalning på 1 720 dollar. Per månad får familjen livet ut 400 dollar per månad; per fru 115 dollar extra per månad; och per barn 60 dollar extra per månad. Om martyren var bosatt och registrerad i Jerusalem ger det 90 dollar extra per månad, och var denne innehavare av israeliskt medborgarskap ger det 90 dollar extra per månad.

År 2017 var antalet martyrfamiljer 26 700, vilket resulterade i att den Palestinska myndighetens totala utgifter för denna typ av utbetalning var cirka 197 miljoner dollar.

Sammanlagt var alltså utgifterna för de två kategorierna 355 miljoner dollar. Det motsvarar cirka 3,4 miljarder svenska kronor. Till terrorism!

Sverige är en av de absolut största bidragsgivarna till palestinierna, där pengarna flödar in utan kontroll, utan att de är öronmärkta, utan att någon vet vart de tar vägen.

Stefan Löfven, Ann Linde och alla ni andra i partitoppen – vad håller ni på med? Ser ni inte att ni förlänger konflikten och lidandet? Ser ni inte att ni stödjer terrorister med mer terrorism? Ser ni inte offren? Är ni inte läskunniga? Jag kan förstå att arabiska är svårt, men det finns gott om arabiska tolkar i Sverige.

Hur kan ni, som demokratiska ledare, missbruka er makt och skattebetalarnas pengar på detta sätt?

Det borde vara straffbart.

Sammanlagt var alltså utgifterna för de två kategorierna [terrorister och martyrers familjer] 355 miljoner dollar. Det motsvarar cirka 3,4 miljarder svenska kronor. Till terrorism!

Minnesord: Martin Tornell, 1924–2019

Vardag Minnesord. Martin Tornell avled den 20 november 2019, vid en ålder av 95 år. Han var en legendarisk pingstledare med bred församlingserfarenhet och stark... tisdag 3/12 11:29

Foto: robban@biggest.se

Tänk om vi skulle introducera en ny variant av adventskalender?

Ledarkrönika · Publicerad 00:00, 5 dec 2019

Den här tiden av året är fylld av traditioner. En tradition som fått ett stort genomslag är det här med adventskalendern. Häromdagen läste jag om upprinnelsen till den här traditionen. Faktum är att det var först 1934 som den första svenska adventskalendern kom till. Den målades av Aina Stenberg-MasOlle.

Men som så många andra av våra jultraditioner går adventskalenderns rötter tillbaka till Tyskland.

På 1880-talet var det en mamma i Tyskland som ville göra tiden fram till jul lite lättare för sin fyraårige son, som hette Gerhard. Hon gjorde i ordning en bit färgglad kartong och på den placerade hon 24 kakor. Gerhard skulle få äta en kaka varje dag fram till julafton. Hur kakan på julafton smakade kan vi bara ana. Jag gissar att det inte var någon drömkaka.

Sedan gick åren och den lille pojken växte upp. Så småningom blev Gerhard Lang delägare i ett tryckeri. Inspirerad av sin barndoms kakkalender började han 1903 trycka en färgglad adventskalender för barn. Den bestod av två ark. Det ena hade tjugofyra julmotiv som klipptes ut och sedan fästes på det andra arket.

Idén mötte oväntat stort gensvar, och på 1920-talet skapade Gerhard Lang en ny variant av adventskalender med luckor som kunde öppnas. Och fortsättningen är, som vi brukar säga, historia.

Jag tycker att det är så spännande att tänka på att en kreativ mammas idé, för att hjälpa sin lille son att härda ut ända fram till julafton, fick vingar och har kommit att prägla miljontals människors jultradition. Tror du att Gerhard Langs mamma hade den blekaste aning om vad hennes enkla kakkalender skulle få för konsekvenser?

Det tror inte jag. Jag tror inte heller att hon hade någon baktanke att bli omtalad i framtiden.

Men låt oss aldrig glömma bort den svindlande tanken att en liten gärning av kärlek och omtanke kan komma att inspirera miljontals andra människor. Någonting som du gör kan också inspirera någon annan att utveckla den idén ännu mer. Och så kan en kedjereaktion startas som får oförutsägbara effekter.

När jag var liten tyckte jag det var spännande att ha en adventskalender. Men tänk om vi skulle introducera en ny variant av adventskalender? Tänk om vi varje dag under december månad skulle be om att våra ögon skulle få öppnas, som adventsluckor, för någonting gott och uppmuntrande som vi skulle kunna göra för någon medmänniska?

Du och jag har ingen aning om vilka kedjereaktioner det skulle kunna starta och vilka konsekvenser det skulle kunna få. Smaka på den tanken och börja drömma!

Moder Teresa har sagt: ”Gör små saker med stor kärlek.” Att ge bort några kakor, att göra något kärleksfullt för ett barn, att skapa julkänsla för någon som annars inte skulle få uppleva det – det behöver inte vara så stort, men låt oss göra små saker med stor kärlek. Det måste vara ett sätt att använda adventstiden som behagar den store Givaren.

”För ett barn blev oss fött, en son blev oss given.” Ingenting som skett i historien har fått större konsekvenser än Guds villighet att ge och göra gott för oss. Låt oss inspireras, både av honom och en kreativ mamma i Tyskland.

Men låt oss aldrig glömma bort den svindlande tanken att en liten gärning av kärlek och omtanke kan komma att inspirera miljontals andra människor.

Prognos visar efterlängtad sol lagom till första advent

Vardag Regntunga skyar har dominerat november, men nu skymtar en ljusning i grådasket. – Det blir en vändning lagom till första advent, med lite riktig... måndag 2/12 08:00

Det kristna svaret på kriminaliteten är inte i första hand mer fängelse, fler poliser eller mer socialvård. Det kristna svaret är mer frälsning, skriver Stefan Swärd. Foto: Johan Nilsson/TT

Frälsning är lösningen på det dödliga våldet

Ledare · Publicerad 00:00, 5 dec 2019

Det dödliga våldet har uppmärksammats alltmer i Sverige de senaste åren. Det verkar som om politiken är ganska handfallen. Mer poliser, strängare lagstiftning och hårdare straff är standardlösningen.

För någon vecka sedan samtalade jag med en pastorskollega som arbetar med de kriminella ungdomsgängen i Stockholm. Han berättade att han inte kände till något fall av mördare med en närvarande och engagerad pappa. Mördandet är på många sätt ett uttryck för familjens kollaps. 

Det är märkligt att man från politikens horisont inte inser att värnandet om familjen är helt avgörande för att motverka kriminalitet. Skolor, socionomer och fängelser kan aldrig ersätta närvarande och engagerade pappor.

Att döda en annan människas liv är enligt Bibeln en synd som vi ytterst är ansvariga för inför Gud. Hur vi än försöker förklara synden med socioekonomiska förklaringar är det synd, ett brott mot Guds lag och uttryck för att vi har vänt Gud ryggen. Vi kommer alla en dag stå till svars för våra synder och syndens lön är döden.

Dödandet är också uttryck för ett andligt vakuum och en gudlöshet. Det tycks inte heller politikerna inse.

Omvändelsen och frälsningsupplevelsen är, ytterst sett, lösningen på problemet med det dödliga våldet och den brutala kriminaliteten. Evangeliet är Guds kraft till frälsning. Evangeliet kallar stora syndare till omvändelse och det kallar små syndare till omvändelse.

Just nu planeras en stor tältkampanj i Stockholm nästa sommar med Sebastian Stakset som initiativtagare. Samtidigt ser vi grovt kriminella i vår stad komma till tro på Jesus. Vi hoppas på att tältet ska fyllas av många med den bakgrunden.

Det kristna svaret på kriminaliteten är – i första hand – inte mer fängelse, fler poliser eller mer socialvård. Det kristna svaret är mer frälsning.

En kyrka som tappar evangeliets kraft och förkunnelse har inte mycket att komma med i dessa frågor. Det blir endast en social verksamhet som inte leder till förvandlade liv. Därför måste vi värna evangeliet och evangeliets förkunnelse om en Jesus som möter syndaren och förvandlar syndarens liv, och som kallar till en omvändelse från mörker till ljus, från död till liv.

Eftersom det dödliga våldet i stor utsträckning handlar om kriminella ungdomsgäng med invandrarbakgrund, blir det ett argument i den pågående politiska debatten om invandringens välsignelse eller problem.

Man bör vara mycket försiktig med att generalisera för mycket utifrån enskilda händelser; den brottslighet vi talar om gäller en mycket begränsad grupp personer i invandrartäta områden, och de som drabbas av brottsligheten är framför allt dessa områden. I de känslomässiga debatternas tid är det viktig att hålla sig till fakta och statistik. 

Men lösningen för vårt lands stora problem är omvändelse. Dels en politisk omvändelse, där vårt lands makthavare slutar att motarbeta familjen och i stället börja verka för starka äktenskap och föräldrars möjlighet att få mer tid med sina barn. Men också en omvändelse i den kristna kyrkan, där denna återvänder till det evangelium som är ”Guds kraft till frälsning”, det evangelium som inkluderar både omvändelse och upprättelse och som kan förvandla de mest hopplösa individerna i vårt samhälle.

Det är märkligt att man från politikens horisont inte inser att värnandet om familjen är helt avgörande för att motverka kriminalitet.
Senaste nytt
Mest lästa just nu

Var fotbollshuligan – förvandlades av Jesus

Församlingsliv Torbjörn Lindkvist arbetar som trygghetsvärd på en skola i Tynnered, förorten där han själv växte upp och påbörjade ett liv med droger. Efter femton...

Varför husförsamlingar?

Serie Beteckningen ”församlingen i hans hus” i Apostlagärningarna visar att denna lilla enhet är församlingen i apostolisk tid. Husförsamlingen är...

Advent och jul handlar om precis detta att Guds rike vill vara nära dig genom Jesus Kristus.

Inför söndag Mark 1:14–15 Advent är ju ändå en bra tid på året. Vi har lämnat november bakom oss, det tänds stjärnor, ljusstakar och ljusslingor i våra hus och...