Kristendomen gör comeback

Väckelsekristna har under sin hundraåriga historia bett för folkväckelse. Hundra år är ganska lång tid, men någon folkväckelse har aldrig kommit. De svenska frikyrkorörelserna har aldrig förankrat kristendomen i svenska folket.

Svenska kyrkan är fortfarande den mest naturliga kontaktförmedlingen mellan svenskar och kristendom. Den kyrkan har gått i motsatt riktning än den tidiga frikyrkokristendomen genom att ta med sig Gud i resväskan i jakt på de senaste samhällstrenderna. Men Svenska kyrkan har inte heller lyckats förankra kristendomen i folksjälen.

Sverige är i dag världens mest sekulariserade land. Men kristendomens tid är nu. Dörren för kristendomens comeback har öppnats. Men inte av kristna som funnit tron, utan av post-kristna som börjat söka sina rötter.

Västvärlden är i grunden ingen sekulär civilisation. Såväl socialistisk som liberal sekularism är en pyttedroppe i den västerländska historien, som är formad av kristen tro och kristna värderingar. Värderingar gemensamma för alla västerlänningar, oavsett om de är personligt kristna eller ej.

Mötena med andra icke-västerländska civilisationer, och i synnerhet islam, har gjort dessa skillnader glasklara för en växande skara i hela Europa.

Minns ni kampanjen #MittKors, när många svenskar skaffade kors för att visa sympati med Mellanösterns förföljda kristna? Även de som inte var personligt kristna iklädde sig kors.

Kontrasten var nämligen så tydlig mellan den värld som kristendomen danat och den värld som Islamiska staten ville bygga.

Bland akademiker med självaktning växer nu snabbt insikten om kristendomens förmåga att rädda västvärlden. Ateister såsom historikern Niall Ferguson och dennes hustru, Ayaan Hirshi Ali, konstaterar att bara kristendom har en chans att få Europas växande muslimska minoritet att välja västerländska värderingar framför islams.

Richard Dawkins, ateiströrelsens ledargestalt, har sagt att kristendomen inte är det värsta som finns: ”Det finns så vitt jag vet, inga kristna som spränger byggnader. Jag känner inte till några kristna självmordsbombare. Jag vet inte om några stora kristna rörelser som tror på dödsstraff för avfällingar. Jag har blandade känslor kring kristendomens nedgång, eftersom kristendomen kanske utgör ett skyddsbål mot något värre.”

Dawkins svenske "lärjunge", Christer Sturmark, tillhörde också dem som tog på sig ett kors för att markera sin egen tro. Inte sin personliga tro, men tron på den kristna världens värderingar.

Västvärldens möte med islam har skapat ett stort positivt intresse för västvärldens rötter som inte var fallet för några årtionden sedan.

Det här är kristendomens öppna dörr.

Men det är återigen inte kristna som har öppnat dörren. Jayne Svenungsson, teolog och ny ledamot i Svenska Akademien, varnade nyligen i Svenska Dagbladet för vurmandet av en kristen civilisation: "Det är potentiellt en mycket farlig idé, som har blivit mer närvarande inte minst inom högerpopulistiska strömningar."

Men västvärlden är, mer än någonting annat, en kristen civilisation, även om Svenungsson ställer sig i den tvåhundraåriga traditionen av att mota undan kristendomen som samhällsbärande idé. Men den idén gör nu comeback bland sekulära européer.

Kristna präglade av inåtvänd sekterism, eller av förvärldsligande liberalism, förstår kanske inte det.

Men stenarna har börjat ropa. Och Jesus har bultat på dörren. Låt oss kristna kliva in och berätta om en tro som bär både civilisationer och själar.

Kristendomens tid är nu.