Krisen kan bli eurons grav

Om hur saneringen ska gå till och hur lång tid den får ta – säkert genom 2014 –  slåss demokrater och republikaner i USA:s kongress. Man har levt över sina gemensamma tillgångar, så mycket är klart, men hur ska man komma på fötter, helst utan att det känns, så att väljare blir ilskna och röstar på den som inte vill (till exempel) höja skatterna.
Man befinner sig, kort sagt, i en finansiell kris som under de senaste tre åren förvärrats och nu sannerligen är akut.
Det är lika illa i Europa; minst lika illa...

Värst ute är, som alla numera vet, Grekland, där ansvariga politiker bluffat med bokföringen, bland annat för att få in landet i Eurosamarbetet. Situationen är kritisk.
– Det är inte uteslutet att det kan bli statsbankrutt, fastslog Hollands finansminister Jan Kees de Jager efter ett EU-möte i Bryssel häromdagen. Han har många anhängare.
Samtidigt är de flesta av EU:s ledare fast beslutna att inte låta Grekland sjunka. Anledningarna är framför allt två:
1. Andra EU-länder, framför allt Irland, Portugal, Spanien och – på allt sätt värst – Italien, är nästan lika illa ute som Grekland.
2. Det är mycket troligt att en förvärrad kris, lika med stillestånd i närings­livet, skulle betyda att euron kollapsar, med konsekvenser så enorma att ingen än så länge ens vågat försöka beskriva dem.
Kort sagt: syndafloden.

När detta skrivs planeras ett stort EU-möte som i dag ska försöka diskutera fram en lösning, vilken i så fall innebär att EU:s räddningsfond köper upp grekiska statsobligationer och på så sätt förhindrar att de stämplas som helt värdelösa. Enighet föreligger inte – hittills har Tyskland och Holland sagt nej till räddningsoperationen, inte minst därför att väljarna i båda länderna är utomordentligt missnöjda med att behöva betala ut pengar till ett land som ”misskött sig”.