Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

Knut föddes i veckan då andra aborteras

​När han föddes vägde han inte mer än ett smörpaket. I dag är Knut en livfull pojke som älskar att klättra, springa och bestämma över sina småsyskon. Han är ett av de barn som fötts, och överlevt, allra tidigast i Sverige.

Nyheter · Publicerad 15:51, 23 sep 2016

Det var söndagskvällen den 16 maj 2010 som Hellen Bengter började få värkar. Tvillingpojkarna som hon väntade var beräknade till mitten av september, och hon var alltså nu i omkring vecka 21, men när värkarna blev allt mer intensiva ringde maken Johan till sjukhuset. En stund senare var ambulansen på plats.

Väl framme på Hudiksvalls sjukhus stod ett inringt jourteam och väntade, men efter att Hellens vatten gått, och värkarna tillfälligt avtagit, bestämde sig vårdpersonalen för att skicka familjen till ett av landets större sjukhus, som tar emot de allra tidigast födda barnen.

När det gäller patienter från Hudiksvall innebär det egentligen Stockholm eller Uppsala, men eftersom det inte fanns plats där kördes familjen i ilfart till Sundsvall, varifrån de flögs till Umeå.

– Senare sa personalen ”Det var tur att ni kom hit, för nere i Uppsala och Stockholm väljer de, på grund av resursbrist, ofta bort så tidigt födda barn.” berättar Johan Bengter.

Han betonar dock att han fick höra detta år 2010, och att han inte vet hur situationen ser ut i dag.

Framme på sjukhuset i Umeå var planen att förlossningen skulle skjutas fram så länge som möjligt, men trots att Hellen fick så kallat stoppdropp dröjde det inte mer än ett dygn innan värkarna satte igång igen.

20 minuter senare hade Knut och hans bror kommit ut.

– De var så små. Inte större än en barbiedocka. Händerna var inte större än en tumnagel, och fingrarna var smala som tändstickor. Men barnen rörde sig och andades. Det var fantastiskt! berättar mamma Hellen Bengter.

– Knut vägde 498 gram och var 26 centimeter lång. Personalen sa att de beräknade att pojkarna föddes i vecka 21+5, berättar Johan.

Han betonar dock att det är plus minus ett par dagar, så det kan även ha varit i vecka 22.

Det fanns ingen möjlighet för de nyblivna föräldrarna att hålla sina pojkar. Knut och hans bror lades snabbt in i kuvös med respirator, eftersom lungorna inte är helt utvecklade vid det stadiet. Då det var natt fick de omtumlade föräldrarna lägga sig och sova.

När de vaknade nåddes de av en sorglig nyhet. Läkarna hade valt att stänga av respiratorn på Knuts bror. Beskedet kom som en chock och än i dag bär föräldrarna på frågor inför vad som skedde och varför de inte involverades i beslutet på det sätt de önskat.

– Jag ville behålla honom. Jag ville ha honom. Jag kan inte glömma vad som hände, säger mamma Hellen som beskriver saknaden och ilskan hon kände och fortfarande känner.

Knuts bror, som de gav namnet David, begravdes, men överlevaren Knut kämpade vidare.

– Jag var så rädd att förlora honom. Det var otäckt att titta på när de bytte syrgasslang, för han såg så svag ut. Samtidigt tänkte jag ”Han är stark, han kommer att klara sig”, berättar Hellen.

Även Johan slets mellan hopp och förtvivlan.

– Man var livrädd och jätteglad samtidigt, berättar han och fortsätter:

– Vi satt och övervakade Knuts syresättning dag ut och dag in i ett slags limbo. Man brukar sätta syrgastuben i näsan, men Knut var så liten att personalen fick tejpa fast den i munnen. Det var viktigt att den låg rätt på millimetern, annars fick han för lite syre. Ett par gånger lossnade tejpen som höll fast slangen eftersom Knut konstant sög på den. Jag kommer ihåg hur man stod där och såg på och kände sig livrädd.

Efter omkring en månad fick Knut komma ur respiratorn och fick något som kallas c-papp i stället. Nu fick han syrgas direkt i näsan, men andades själv. Johan och Hellen fick äntligen hålla sitt barn för första gången.

– Det kändes fantastiskt! säger både Johan och Hellen.

Efter det fick Knut ganska ofta ”ligga känguru”, berättar Johan och förklarar att det innebär att man har bebisen liggande mot huden på sitt bröst.

– Det är tydligen väldigt viktigt för barnets utveckling, säger han.

Efter två månader var Knut så pass stark att familjen fick flytta till Hudiksvalls sjukhus neonatalavdelning.

– Vi brukade säga ”När han var liten” när vi berättade om Knuts första veckor, men sjuksköterskorna där tyckte att han var en av de minsta bebisarna de sett. Han vägde då 1,2 kilo, berättar Johan.

När Knuts beräknade födelsedatum inföll fick familjen flytta hem. Knut vägde då 2,1 kilo och klarade sig utan syrgas.

I dag är han en livskraftig sexåring som älskar att springa, klättra och prata.

– Han är nog det lyckligaste barnet i världen, säger mamma Hellen.

– Han är så snäll och smart, fortsätter hon.

Han har numera två småsyskon: Lukas, fem år, och Markus, åtta månader.

– Han har ganska mycket storebrorsfasoner. Han tycker om att bestämma över sina syskon, berättar Johan.

Rent fysiskt mår Knut bra. Det enda men han har efter den tidiga födseln är att lungkapaciteten är lite sämre än hos andra barn – något som främst märks av när han är rejält förkyld. Det är dock något som kommer bli bättre med åren. Och så är han något mindre än jämnåriga.

Hur ser ni på det faktum att barn som är lika gamla som Knut var när han föddes kan aborteras?

– Jag tycker att det är sjukt när jag tänker på det, säger Johan och fortsätter:

– Jag kan förstå att folk har lättare att abortera en ”cellklump”, men de är ju verkligen barn i det stadiet. Det är obehagligt. Jag tycker att abortgränsen borde sänkas.

Även Hellen är emot abort av så stora barn.

– Det är ett liv som har börjat. Det är ett liv man dödar. Sedan finns det par som inte kan få barn – kan inte de få adoptera? Ett barn är en gåva. Gör man en abort kan man ångra sig resten av livet.

Johan och Hellen är väldigt tacksamma för sin son.

– Vi är otroligt tacksamma för att vi kunnat få den här hjälpen av den svenska sjukvården. I många länder har man nog inte möjlighet att rädda de här barnen rent ekonomiskt. Vi är också tacksamma för allt stöd och alla förböner vi fick av människorna runt omkring oss när vi gick igenom det här, säger Johan.

Han avslutar därefter med att ge äran till den han tror gett upphov till livet.

– Vi tackar också Gud för att vi fått behålla Knut, säger Johan som samtidigt resonerar kring ilskan när något tragiskt händer och om insikten att den värld som vi lever i ibland är svårbegriplig och ter sig orättvis. Trots det konstaterar han:

– Jag tror att Gud alltid är för oss och vill oss livet, så jag kan bara vara tacksam för att Knut överlevde.

Händerna var inte större än en tumme, och fingrarna var som små tändstickor. Men barnen rörde sig och andades. Det var fantastiskt!

Fakta Familjen Bengter

Består av: Johan, 36, Hellen, 26, Knut, 6, Lukas 5, och Markus, 8 månader

Bor: I Hudiksvall

Bakgrund: Hellen kom som kvotflykting till Sverige när hon var 19 år. Hon är karen från Burma, men växte upp i ett flyktingläger i Thailand. Johan är uppvuxen i Stockholm.

För tidigt födda

Barn som föds före graviditetsvecka 37 räknas som för tidigt födda. I Sverige föds ungefär ett av 20 barn för tidigt – eller ungefär 7 000.

Ett barn som föds före vecka 32 räknas som ”mycket för tidigt född”. Ett barn föds före vecka 28 räknas som ”extremt för tidigt född”.

De extremt tidigt födda utgör endast 0,3 procent av födslarna i Sverige, vilket motsvarar cirka 300 barn per år. Barn som föds så tidigt som vecka 22 är mycket ovanligt.

Prognosen för de för tidigt födda är i dag mycket god – majoriteten växer upp med samma förutsättningar som barn som föds från och med vecka 37.

Den svenska neonatalvården har utmärkt sig internationellt genom goda behandlingsresultat. Barn som föds tidigt här har större chans att överleva än för tidigt födda barn i andra länder. Ungefär hälften av barn födda i vecka 23 överlever, och 85 procent av barnen som föds i vecka 26.

Abort får i Sverige göras fram till att fostret är livsdugligt, vilket i nuläget räknas som vecka 22, men efter vecka 18 krävs tillstånd av Socialstyrelsen.

Källor: Vårdguiden, Svenska prematurförbundet, Lilla barnets fond, Svensk författningssamling

Kristnas kallelse är inte att vara bekväma

Ledare Abortfrågan. Frågan om abort vill inte försvinna. Högljudda diskussioner är ett återkommande fenomen, men sällan med ökad klarhet som följd. Tvärtom är...