Kirk Franklin fick Globen att stråla

Det tar i runda slängar tre sekunder innan Kirk Franklin får Globen att studsa. Världen idags reporter blir snabbt övertygad – det här är en av årets bästa konserter.
STOCKHOLM
Sällan har känslan av att vara ett barn på julafton varit mer påtaglig.Väntan på julklapparna, eller i detta fall, Kirk Franklin, är otroligtlång.
Inte för att förbanden Ole Börud och Samuel Ljungblahd är dåliga.
Tvärtom, de gör fantastiska framföranden. Inte minst att den sistnämndehar sin releasekonsert av albumet "Number three" i kväll och tågar in ien uniform från Frälsningsarmén.
Men ikväll handlar det om Kirk Franklin.
- Det sägs att svenskarna inte är speciellt livliga av sig. Jag tänkteatt ni ska bevisa motsatsen, slänger Franklin ur sig och får denfemtusen stora publiken att bete sig riktigt amerikanskt.
De hoppar, studsar, applåderar och mitt i allt blir det Allsång på Globen, i låtar som "My God is an awesome God".
En timma går, ytterligare en till och energin, kvaliteten och insatsenfrån Kirk Franklin med det tolv man starka bandet är lika proffsigt hög.
- Vad vill ni höra? undrar gospelstjärnan och kliver ner på en av de gigantiska högtalarna vid scenen.
Folk vrålar stämbanden av sig. "Hold me now", "Lean on me", "I wanna belive".

Plötsligt, utan någon som helst förvarning dyker Samuel Ljungbladh upp.
Och när han sjunger "Doná;t cry" tillsammans med en av körsångerskorna, är det så vackert att blodet koagulerar.
- Den här killen måste vi ta till USA, utbrister huvudattraktionen och pekar på vår svenska stolthet.
Strålkastarna tonas ner, beatsen sänks och lovsångstakterna kommer i gång.
För tjugo år sedan tände folk cigarettändare. Nu för tiden gäller mobiltelefonen.
Det fungerar lika bra det, strax efter att Kirk Franklin har bett allaatt krama om sin granne drar han igång Michael Jacksons "Man in themirror".
Kanske lite förvånande, men mixen blir snygg i Franklins "Iá;ll be there". Samma sak när "We are the world" ekar i Globen.
Och efter nästan två och en halv timma, snor han en vit t-shirt runthalsen och tar sin blombukett, stor nog för en sexåring att gömma sigbakom, och går av scenen.
På frågan om han får komma tillbaka spräcker åskådarna trumhinnorna.
Det är trångt på väg hem i tunnelbanan.
Smått lomhörda strålar folk.
I kväll behövs inga reflexer, vi är självlysande från en av årets i särklass bästa konserter.

Ruth Petersson
ruth.petersson@varldenidag.se

Kirk Franklin: "Jag älskar Sverige och är glad för konserten ikväll"