Hon värnar människovärdet

Hon värnar människovärdetDebatten om dödshjälp är jobbig att följa för många funktionshindrade människor. Det säger Gunnel Larsson, som oroas över hur människovärdet urholkas.
– Vem ska dra gränsen för vilket liv som är värt att leva? undrar hon.

– Vi känner oss ifrågasatta, att vi är dyra för samhället. Det säger Gunnel Larsson, som är förlamad från brösthöjd och nedåt sedan 17 års ålder, efter att hon brutit nacken i en dykolycka. I dag har hon assistans dygnet runt och använder rullstol. Hon har länge varit engagerad för funktionshindrades rättigheter och mot dödshjälp.
Att debatten om dödshjälp regelbundet återkommer är svårt för många funktionshindrade.
– Man får en känsla av att vara ifrågasatt och vi märker hur ekonomin kan hota de insatser vi behöver, säger hon, och önskar en helt annan debatt.
– Om debatten för livshjälp hade fått större utrymme tror jag inte att dödshjälpsdebatten hade fått någon näring!
För Gunnel Larsson är dödshjälpsdebatten en förlängning av hur vi i dag ser på funktionshindrade barns rätt att leva. De allra flesta foster med Downs syndrom aborteras nu, och det sätter sina spår i hur samhället värderar människoliv.

– Människovärdet är på glid. När man använder fosterdiagnostik för att kunna abortera barn med Downs syndrom, är det som att man vill utrota en grupp ur samhället. Är det rätt att göra så, vem ska dra gränsen för vilket liv som är värt att leva? undrar Gunnel Larsson.
Samhället bemötande av funktionshindrade ger dem ofta uppfattningen att de bara är en börda. Gunnel Larsson berättar om ett möte hon hade med försäkringskassan och kommunen, där de diskuterade hur mycket assistans hon skulle få. Hon fick lyssna till hur de talade som om att den som förlorade skulle ta hand om henne.
– Det var verkligen knäckande, jag kände mig så förnedrad och ifrågasatt och mina tårar började rinna. Då kände jag verkligen att jag i deras ögon bara var en belastning.
För Gunnel Larsson har tron på Jesus varit viktig, för att inte tappa tron på sitt eget värde.
– Jag vet att Herren ser mitt värde, och jag är trygg i det. Jag vet förstås att jag är en stor ekonomisk belastning för samhället, men jag känner mig som ett stort plus. Vi måste ha en etisk matematik, där ekonomin inte får styra över människoliv, säger hon.
Ett stort bekymmer som Gunnel Larsson pekar på, är hur aktiv dödshjälp kan leda till att vården bemöter olika människor som önskar att dö, på helt olika sätt.
– Om någon som du drabbas av självmordstankar är det självklart att man får hjälp, och det finns en väl etablerad psykiatrisk suicidvård.

Men om jag skulle drabbas av det, då skulle det vara en helt annan sak. Med en annan dödshjälpslag skulle man då utreda om jag skulle få hjälp att dö, konstaterar hon.
Att en stor majoritet av svenskarna nu säger sig vara för aktiv dödshjälp tror hon till stor del beror på att man är rädd för att bli en belastning för andra. Men hon påpekar att det är omöjligt att innan veta vad man känner i en situation man aldrig har upplevt.

– Folk förstår inte när vi säger att det går att leva ett bra liv trots svåra funktionshinder. Man är så rädd för att bli en belastning för samhället och andra människor, och inte minst gäller det här bland äldre människor. En stor del av äldrevården sköts i dag av anhörig och många mår dåligt av att de känner att de ligger andra till last. Det är inte så enkelt att man vill ha dödshjälp för att man egentligen vill dö. Det kan handla om att man inte vill vara en belastning, och att man inte vill att andra ska se att man lider.
En annan viktig fråga i sammanhanget är hur dödshjälp påverkar personerna runt omkring.
– Ingen utredning har gjorts om hur anhöriga, vänner och sjukvårdspersonal mår psykiskt efter att någon fått dödshjälp, konstaterar Gunnel Larsson.

David Högfeldt
david.hogfeldt@varldenidag.se