Här härskar kaos och oro

Våg efter våg av upphetsade medborgare – tusen och åter tusen – strömmade förbi. De viftade med plakat och vrålade att tyrannen måste bort, bort, bort. Nu skulle folket styra...

En bild från revoltens Egypten? Nej, jag tillät mig att beskriva hur det var i Teheran, huvudstad i Iran, för lite mer än trettio år sedan. Shah Reza Phalavi störtades, men fick folket makten? Fick Iran demokrati?
Nej, alls inte. Iran fick ayatollah Khomeini, blodiga utrensningar och ett järnhårt islamistiskt prästvälde som fortfarande består.
Går det lika illa i Egypten?
Omöjligt att säga i dag, men en sak är säker:
Folkvälde, lika med demokrati och fria val etcetera blir det inte. Inte i Egypten, inte i Tunisien (där diktatorn Ben Ali nyligen flydde).
Inte i Algeriet, inte i Marocko, där missnöjet också växer, inte i Jordanien (där vi också ser kravaller), inte i Libanon där terroristgruppen Hizbollah blir allt starkare...och inte i Syrien där Bashar Assad är lika bra som sin järnhårde far Hafez att fylla fängelser och beordra tortyr.
Jemen har svåra problem och det väldiga Sudan är på väg mot splittring och kanske kaos.

Kort sagt härskar kaos och oro över det väldiga område som kallas Mellanöstern. Egypten som med sina 82 miljoner invånare och sitt strategiska läge vid Suezkanalen är överlägset viktigast får en ny ledare senast i september, då Hosni Mubarak lovat dra sig tillbaka. Ledarbytet kan också komma tidigare, men tre slutsatser är ofrånkomliga:
1. Arabvärlden är på väg in i en period av kaos – hur lång vet ingen, hur blodig är omöjligt att förutse.
2. Risken att nya "starka män" kommer ut på toppen och förtrycker de små – precis som vanligt – är överhängande.
3. Det finns ingen fungerande demokrati – utom Israel – i regionen. Att Egypten skulle förvandlas till en när Mubarak försvinner är minst sagt osannolikt.
Egyptens kris är synnerligen bekymmersam också för USA. När Gamal Abdel Nasser dog 1970 efterträddes han av Anwar Sadat som snabbt såg till att kasta ut tusentals sovjetiska rådgivare och i stället vände sig mot USA.
Amerikanerna svarade med frikostigt stöd – många miljarder dollar, främst i form av vapen – och uppmuntrade Sadat att närma sig Israel.

Förhandlingarna lyckades och 1979 slöts fred mellan de två länderna, vilket innebar att Israels position stärktes väsentligt, samtidigt som Egypten kunde satsa hårdare på att modernisera och slåss mot sina värsta fiender: underutveckling och fattigdom.
Vem som kommer att styra Egypten under kommande år är omöjligt att förutsäga. Den tidigare chefen för FN:s atomorgan, IAEA, Muhamed ElBaradei är en kandidat, den nye vicepresidenten Omar Suleiman en annan.
I bakgrunden manövrerar åtskilliga islamistiska grupper, i första hand Muslimska brödraskapet, för att befästa – och förstärka – sina positioner.
Ett fundamentalistiskt muslimskt Egypten skulle möjligen riva sönder fredsöverenskommelsen med Israel och ge stöd åt islamistiska grupper i andra länder – i så fall en mycket allvarlig motgång för västvärlden.
Men allt detta är spekulationer. Vad vi närmast har att vänta är med all säkerhet en period av stor oro – och på sina håll kaos. Demokrati, stabilitet och lugn står inte på programmet.Ulf Nilson
ulf.nilson@varldenidag.se >> Siffrorna som talar för sig själva...153