”Kan du berätta för mig om vad pingströrelsen är?”
En handläggarkollega drar in mig på sitt kontor och stänger dörren. ”Vad vill du veta?” frågar jag.
Det är 2017/2018. Vi är mitt inne i utredningar av konvertiter. Ämnet är hett, även om inte kristendom verkar vara det i samhället generellt. Hur många som åberopar sin sexuella läggning som asylskäl kan inte mätas med antalet konvertiter på vår enhet just nu. Så fort en asylsökande stammat fram ett HBTQ-liknande skäl utlöses ett helt specialbatteri. HBTQ-specialister, riktade landrapporter, RFSL-material till asylsökande, särskilda boenden och sånt. Som utredare ska man förstå en sökandes tankeprocess och känslor – lite som att ta sig in i huvudet på en person. Det är klart att det är svårt. Konvertiterna verkar inte minska, men här är utredarens hjälp fragmentarisk. Inga experter, kristendomsmaterial eller särskilda boenden.
Jag förstår att kristendomskunskapen bland anställda på Migrationsverket är som i resten av det svenska samhället – urkass. Jag frågar runt bland kollegorna vad de skulle vilja veta om kristen tro och tar upp temat på nästa gruppmöte. De får svara på en quiz om vilka högtider som har koppling till kristendomen. En kollega svarar ”jag hade bara en känsla av att pingsten var en kristen högtid, men fråga mig inte varför”. Jag fortsätter med en översikt över kristendomens historia i Sverige. Jag sätter in baptister, metodister och pingst i sina sammanhang så att mina kollegor ska ha en chans att ha tungan rätt i mun under asylutredningar. Deras frågor efteråt är genomtänkta och relevanta.
En HBTQ-specialist och jag sitter på hennes kontor och diskuterar ett gemensamt ärende. Snart glider vi över på andra ämnen. Hon är något upprörd eftersom någon liten (läs kristen) tidning har kritiserat behovet av HBTQ-specialister i asylprocessen. Biträdande rättschef Carl Bexelius har därefter ifrågasatt behovet av specialister i asylprocessen. Kritiken har inte gått specialisterna förbi.
Det väller in intyg från olika pastorer, präster och frivilliga i konvertiternas kyrkor. Oftast är syftet att ”intyga” konvertitens genuina tro och dop. Intygen kommer från alla möjliga olika kyrkor, från mormonsamfund till St Klara-kyrkan i Stockholm. ”Vad är det här för slags samfund?” Min kollega rullar kontorsstolen närmare mitt skrivbord och visar upp en samfundslogga på något jag själv måste googla upp. Sveriges kyrkor och samfund är många, och det är ofta förvirrande för utomstående att navigera bland samfund och termer.
2018/2019, ett år senare, har kritiken inte minskat mot Migrationsverkets hantering av konversionsärenden. En kollega vid det efterlängtade fredagsfikat frågar om jag har gjort kristendomstestet. Hon tar fram sin mobil och vi tar oss an frågorna. Tio Guds bud ger poäng i en äldre bibelöversättning verkar det som, märker jag. Hur många delar har bibeln? Jag ställer frågan högt till de andra. En är nöjd med att kunna att det finns ett gammalt och ett nytt testamente (skratt hörs).
Det märks att konversionskritiken inte har lugnat sig. Inlägget från januari 2019 på det högst inofficiella instagramkontot ”whenatmigrationsverket” på något sätt understryker min poäng: ”Migrationsverket bedömer att dina kunskaper om kyrkomötet i Nicaea 325 e.Kr. är bristfälliga”. Kritiken och skämtet är visserligen grovt överdrivna, men ingen rök utan eld.
Migrationsverket har ”löst” frågan, bl.a. genom det rättsliga ställningstagandet från 13 december 2018, angående metod för prövningen då religion, inklusive konversion och ateism m.m. åberopas som asylskäl. Lösningen är att utredningen ska fokusera på den inre resan, det vill säga personlig reflektion och självupplevda berättelser. Kunskapsfrågor om kristen tro blir mer perifera i utredningen.
Verkligen? Kan Migrationsverket ställa så höga krav på en konvertit, utan att kunna kristen tro? Om verket nu ska utreda sexuell läggning och religiös övertygelse måste man väl ha expertisen för att kunna genomföra båda sorters utredningar?