– Vi har inte brutit de diplomatiska förbindelserna med landet, och vår ambassad existerar, även om den inte är öppen för allmänheten, sa Stefan Eriksson vid en samling arrangerad av Folk och försvar i Stockholm.
– Vi samtalar nu med Vitryssland om hur vi ska handha våra diplomatiska relationer i framtiden, men det är för tidigt att säga mer om det än.
Stefan Eriksson hade verkat som svensk diplomat i Vitryssland i sju år när han under sommarsemestern fick veta att hans ackreditering som ambassadör inte förlängts av regimen i Minsk. Han tror att beslutet – som utlöste en kedja av diplomatiska markeringar – var en reaktion både på Sveriges demokratiinriktade politik gentemot Vitryssland, och på hans personliga engagemang i det vitryska civilsamhället.
– Dels handlar det om den tydliga politiska linje som Sverige haft länge gentemot Vitryssland, med betoning på demokrati och mänskliga rättigheter, både bilateralt och genom EU, sa han.
– Dessutom är Sverige det land som haft det mest aktiva biståndet till Vitryssland, genom ett brett program som haft stor framgång och som gällt allt från miljö till det civila samhället och det fria ordet.
Men presidenten och envåldshärskaren Aleksandr Lukasjenko retade sig också alltmer på den svenske diplomaten, som umgicks i oppositionella kulturkretsar och lärde sig tala det officiella men i praktiken underordnade språket vitryska.
– Jag hade personligen hamnat i en position som väckt irritation, sa Stefan Eriksson.
– Jag har synts i sammanhang som inte alltid uppskattats av regimen, eftersom jag prioriterat kontakter med det civila samhället och med den politiska oppositionen; grupper som regimen vill marginalisera.
Att en svensk PR-byrå i slutet av juli fick för sig att släppa ner nallebjörnar med demokratiska budskap över Minsk i juli, tror Stefan Eriksson kan ha varit droppen som fick den vitryska bägaren att flöda över.
– Jag tror inte det var huvudorsaken till att jag står här i dag, även om det skapade en atmosfär som inte förbättrade Sveriges image, sa han, och tillade att många vitryssar har en kluven inställning till aktionen.
Det vitryska parlamentsvalet den 23 september bekräftade bilden av ett samhälle som styrs med järnhand av Aleksandr Lukasjenko. Hittills har han kunnat lita till den stabilitet och den relativt goda ekonomi som den – av politiska och militära skäl – generöse grannen i öst står som garant för. Dessutom är oppositionen splittrad, ickestatliga organisationer motverkas, och människors ambition att gå mot strömmen motverkas effektivt genom regeln att alla statsanställda – 85 procent av befolkningen – måste få sina anställningskontrakt förlängda varje år. En ljusglimt, enligt Stefan Eriksson, är vitryssarnas ökade tillgång till internet och därmed ett fritt inflöde av alternativa nyhetskällor.
EU har hittills inte lyckats utverka någon större förändring med sina resesanktioner mot nyckelfigurer inom den vitryska politiken och näringslivet. Sanktioner som kommer ses över i mitten av oktober, inte minst mot ljuset av det som timat mellan Sverige och Vitryssland.
Men Stefan Eriksson tror inte att någon verklig förändring kommer förrän den dag då Lukasjenko lämnar scenen – om inte landets ekonomi skulle dippa rejält dessförinnan. Tills vidare bör omvärlden fortsätta att gripa in i det vitryska samhället på så många sätt som möjligt – genom handel, turistresor, medial uppmärksamhet och andra utbyten.
– Jag tror att det största misstaget vore att lämna Vitryssland åt sitt öde. Ju fler européer och svenskar som finns i landet, desto bättre.
