Finsk expert underkänner svensk förskola: ”Saknas vetenskapligt stöd”

Svensk familjepolitik under lupp (del 2)

I Finland arrangerades nyligen en konferens med fokus på föräldra­skap och omsorg, och med gäster från flera olika länder i Europa. En av huvud­talarna var psykologi­professorn Lea Pulkkinen som i decennier forskat på barns uppfostran och utveckling. 

Hon varnar för det system som finns i Sverige och som är på fram­marsch i stora delar av västvärlden där barn tidigt efter födseln lämnas till offentlig barnomsorg för att föräldrarna så fort som möjligt ska återgå till arbete. 

– Ekonomiskt är det viktigt för samhället att föräldrar arbetar heltid så fort som möjligt efter att barn föds. Det är lönsamt på kort sikt, men inte långsiktigt. Priset kan bli problem med barns utveckling, och det priset är högt, säger hon när Världen idag når henne. 

Orsaken till att föräldraomsorg i hemmet under de första åren historiskt varit en självklarhet grundar sig i hur barns psykologiska behov ser ut, menar Lea Pulkkinen och hänvisar till utvecklingen av det lilla barnets hjärna. 

– Under de första tre åren skapas grunden för emotionell utveckling och för självreglering av beteende, vilket i sin tur stöder integration i samhället, såväl som utvecklingen av personlighet till individualitet. Det som händer under dessa år har i många studier visat sig påverka hur ett barn möter svårigheter, reglerar känslor och beteende, bygger relationer och lyckas i utbildning och vuxen­samhället. 

Hon påpekar att hon själv varit en karriärkvinna och att ett modernt samhälle alltid kommer att behöva offentligas stöd­funktioner för barn­omsorg. Frågan är hur denna omsorg ska se ut. 

– I välfärdsländer som Finland och Sverige utbildas vi att ta hand om barns fysiska behov och i att barnen ska lära sig. Men relationer är det grund­läggande behovet, att känna kärlek och tillhörighet. Annars kan de inte lära sig och utvecklas på bästa sätt. 

Hon känner en oro för att besluts­fattare och pedagoger de senaste åren tydligare försökt skilja på barnets kognitiva och socio­emotionella utveckling. Det har målats upp en bild av att framgångsrika samhälls­medlemmar ska utbildas utanför hemmet av pedagoger, medan de känslo­mässiga behoven ska tillgodoses hemma, men så fungerar inte barn, poängterar Pulkkinen. 

– Skolifieringen – det vill säga att förskolan ska efterlikna skolan så att fokus ligger på kognitiv undervisning – motsvarar inte hur små barn lär sig. Att betona personalens lärarstatus kan leda till att viktiga utvecklings­processer för barnet försummas. Barn behöver också stabila omsorgs­relationer i förskolan, där de utvecklas på mångsidiga sätt, och genom mycket lek. 

Lea Pulkkinen är alltså inte emot den grundläggande tanken på barnomsorg utanför hemmet, men menar att exempelvis ”dag­mammor” ligger betydligt närmare vad barn behöver än storskaliga förskolor. Hon frågar sig vad som är den vetenskapliga grunden för det system Sverige tillämpar i dag. 

– Jag känner inte till någon forskning som stödjer det. 

Ska någon ersätta föräldern, och företrädesvis mamman, de första åren av ett barns liv, behöver det vara en specifik person som barnet kan anknyta till. 

– Att kompensera mammans roll är mycket krävande och är inte något som kan garanteras i förskolorna i dag. I stället kan barn tvingas kämpa för att få de vuxnas uppmärksamhet. 

Riskerna med detta är att barns hälsa påverkas, exempelvis i form av stress som är skadlig för hjärnan. Politiker och samhället i stort måste acceptera att hur vi fungerar som människor inte ändras av ideologiska uppfattningar, menar Lea Pulkkinen. 

– Vi lever fortfarande i en värld där det är centralt för ett barn att ha en primär omsorgsperson som kan vårda och ge det lilla barnet kärlek.