En vandring i mörkret

Jag sitter och väntar på att Bokmässans litterära gudstjänst ska börja. Tända ljus. Tystnad. Samling. Det kan jag tycka om med Svenska kyrkan, att det finns utrymme för tystnad, en möjlighet att börja höra sina tankar.Så börjar det. Författarna Susanna Alakoski och Barbara Voors presenteras. I kyriet går Alakoski fram och reciterar svåra, tunga saker från sin nya bok, och församlingen ska svara "Herre förbarma dig".Första psalmen är Anders Frostenssons (frid över hans minne) "Guds kärlek är som stranden och som gräset". Vore det inte respektlöst mot en älskad psalm så skulle jag kalla den för en kyrklig slagdänga, som ska sjungas som något slags credo, ungefär som Internationalen på Socialdemokraternas kongresser. Det känns mysigt, men vad mer?Så fortsätter gudstjänsten med uppläsningar av Alakoski och Voors. Allt är lika allvarligt, lika tungt, lika mörkt. Inte en enda gång drar någon på munnen.Förstå mig rätt: jag har inget emot allvar. Gudstjänster behöver inte vara glättiga och tillkämpat upprymda. Men även i de mest kontemplativa, tystlåtna Taizégudstjänster jag deltagit i – och de äro legio – så har det funnits en underliggande glöd, en glädje och förtröstan, som lyst i tystnaden.Detta är en vandring, nej, ett kravlande i suckan och tröstlöshet. Ingenstans andas någon en stavelse om det hopp som finns i tron, om den glädje som Gud kan låta spricka fram mitt i bedrövelsen, om att se på Guds möjligheter i stället för våra tillkortakommanden.Kvinnan bredvid mig suckar och drar långa, sugande snörvlingar. Hon är klart berörd – men av vad?Trion på dragspel, fiol och kontrabas spelar dova finska melodier. De kallar sig Trio Mollissimo.Sist i gudstjänsten spelas en sprittande glad tango, en välkänd melodi. Där uppe på podiet vippar Susanna Alakoski och Barbara Voors diskret med fötterna i takt med musiken. De två bistra kvinnliga prästerna börjar de också. Livet kanske kan vara lite roligt, trots allt.Precis när jag går ut hör jag prästen säga: "Gå i frid och tjäna Herren med..." – hörde jag henne säga "glädje"? Det var i så fall första gången jag hörde det ordet under den här gudstjänsten.Att komma ut i mässhallen var som att ha vandrat i mörkret och komma ut i ett stort ljus. Undrar om det var det som var meningen?