En själens historiker

Vittnesmålsromanen är den litterära genre som Nobelpristagaren i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, utvecklat och gett ett särskilt ansikte. Andra talar om kollektivromaner eller en episk kör. 

Med arbetsmetoden att först göra flera hundra längre intervjuer per bok, med en osedvanlig förmåga att få personer att tala om det svåra, om det innersta, om det som smärtar, har Svetlana Aleksijetvitj skapat en nydanande och särskild form av journalistik och författarskap. Genom att alltså låta många av vad vi en aning slarvigt kallar "vanliga människor" få komma till tals, alltså i praktiken de som verkligen var med när något stort inträffade eller som fått bära konsekvenserna av händelsen, kan historien ses i ett nytt ljus, med perspektiv och ord som tidigare saknats.

Mest känd är denna litterära nydanare för en bredare västerländsk och svensk publik genom verket "Bön för Tjernobyl" (1996), om konsekvenserna under den kommunistiska sovjetperioden av den förödande kärnkrafts olyckan i vad som i dag är ukrainska Tjernobyl.

Ändå var det i grannlandet Vitryssland norrut som konsekvenserna av haveriet blev mest påtagliga. Det var från denna diktatur under Aleksandr Lukasjenko författaren under 00-talet tvingades fly för att komma bort från de trakasserier som ytterst syftade till att krossa hennes författarskap.

En fristad erbjöds henne först i Paris, därefter i två år i Göteborg, följt av Berlin, innan hennes litterära bana nått sådana höjder och utmärkelser att Svetlana Aleksijevitj kunde återvända till Vitryssland och dess huvudstad 2011.

Som den första vitryska Nobelpristagaren i litteratur – och tillika den första kvinnan som skriver på ryska som förlänats denna ära – har Svetlana Aleksijevitj i dag en sådan internationell ställning att Lukasjenkoregimen inser att hon lyckats skapa en fristad i sitt eget land.

För den vitryske makthavaren och hans övervakande system gick det inte att dölja kluvenheten över å ena sidan den nationella prestigen över priset, å den andra sidan att en obunden och därmed potentiellt farlig röst nu fått ytterligare uppmärksamhet och beskydd.

Oberoende från sitt lands ökända diktator Aleksandr Lukasjenko och hans regim ser Svetlana Aleksijevitj honom som en diktator, väl medveten om att ifall hon i dag skulle bli motarbetad, kan hennes verk tryckas i det betydligt större och mäktigare grannlandet Ryssland. Drivkraften att vara autentisk ledde Svetlana Aleksijevitj till att personligen besöka det annars förbjudna och stängda evakueringsområdet i det av kärnkraftshaveriet drabbade södra Vitryssland. I sin tur ledde detta till att hon blev smittad av kärnkraftsavfallet och tvingades genomgå läkarbesök 1998, en konsekvens av viljan att dela så mycket som möjligt av intervjuoffrens lidande och livsvillkor.

Den i mars 1948 födda Nobelpristagaren delar erfarenheter med hundratals miljoner andra människor som upplevt Sovjetunionens enpartisystem och den multietniska miljö, med rysk dominans, som präglat så många generationer. Här skapades "homo sovieticus", den "sovjetiska människan", fostrad i kommunism, patriotism och lydnad under diktaturens järnnäve.

Uppvuxen i Ukraina, av vitryska föräldrar, är ändå ryska hennes författarspråk, men vitryska hennes nationalitet och hemort. Präglad av släktens minnen bär hon med sig berättelser om en ukrainsk morfar stupad vid fronten under andra världskriget, begravd någonstans i Ungern – och en vitrysk farmor som gick med i de politiskt röda fosterlandssinnade partisanerna i kampen mot nationalsocialismen och Hitlertyskland under samma tid, för att senare avlida i tyfus.

"Kriget blev alltid ihågkommet: i skolan och hemma, på bröllop och dop, vid högtider och begravningar", beskriver Svetlana Aleksijevitj sin barndom, skolperiod och hela det sovjetiska samhället. I sin första stora vittnesmålsroman "Kriget har inget kvinnligt ansikte", färdig 1983 men möjlig att publicera i det dåvarande sovjetsamhället först två år senare, i och med Michail Gorbatjovs perestrojka-era av förnyelse, politiskt töväder och frihetliga vindar.

Här beskriver årets Nobelpristagare i litteratur döden som livets största gåta och det omöjliga i att inte tänka på döden: "Överallt gick skuggor omkring", skildrar hon och talar om sin hemby som "en kvinnlig barndomsby, en fruntimmersby", befolkad av krigsänkor efter andra världskriget, det krig Stalins och kommunismens Sovjetunionen inledde genom sin Ribbentrop-Molotov-pakt med Hitlertyskland i augusti 1939. Först sommaren 1941 gick de båda allierade diktaturerna isär med Hitlertysklands anfall och invasion i form av "Operation Barbarossa" mot Sovjetunionen.

I skolbiblioteket handlade hälften av böckerna om kriget. Svetlana Aleksijetvitj fann att den sovjetryska miljö hon växte upp i präglades av att antingen alltid ha krigat eller förberett sig för krig: "I skolan fick vi lära oss att älska döden. Vi skrev uppsatser om hur gärna vi skulle vilja dö för ... Men rösterna ute på gatan ropade om något annat, och deras lockelse var större."

Allt som de visste om kriget hade förmedlats till dem av manliga röster, medan i kvinnornas berättelser fanns ingenting, eller nästan ingenting, av det som sovjetmänniskorna vant sig vid att läsa och höra om: de handlade inte om hur vissa människor heroiskt dödade andra och segrade eller förlorade.

Därför ville hon skriva historien om kvinnornas krig, en kvinnohistoria: "Jag skriver inte om kriget, utan om människan i kriget, jag skriver inte krigets historia, utan känslornas historia."

Svetlana Aleksijevitj ser sig som "en själens historiker". Hon har uttalat att intresset är inte händelserna i sig – det är känslohändelserna hon vill åt, något Nobelpristagaren i litteratur kallar "händelsernas själ":

"Å ena sidan utforskar jag en konkret människa, som lever under en konkret tid och som har deltagit i konkreta tilldragelser, men å andra sidan måste jag urskilja den eviga människan i henne. Evighetens skälvning. Den som alltid finns i människan."

Detta perspektiv ger en grund för ett litterärt författarskap där människans inre, hennes andliga och även religiösa brottning med livets och tillvarons yttersta utmaningar, lyfts fram istället för att döljas. Svenska Akademiens val av "en själens historiker" hjälper därmed läsare världen över att öppna sina sinnen för själen och livets djupare skikt, för livet på allvar.