Det småregnar ute, en kylslagen fredag i mitten av april. Just detta hörn av Malmskillnadsgatan är grått och tråkigt även en sommardag, och visar inte upp Stockholm från sin bästa sida.
Under en del huttrande slår gänget från S:ta Clara upp sitt lilla bord under ett utskjutande tak. Termosar med kaffe, varm choklad och nyponsoppa dukas upp, liksom godisburken och påsar med mackor och bullar.
Några får gå tillbaka till kontorslokalen på Klara Västra kyrkogata för att hämta ljuslyktan med Jesusbilden.
– Lyktan är viktig. En tjej kallade den för "vår lilla kyrka", säger Elise Lindqvist, för kvällen klädd i gul jacka.
De andra frivilliga bär gula västar med logga från S:ta Clara eller Kyrkans tidning.
Det är öde och tomt, och dröjer säkert en timme innan de första tjejerna dyker upp vid rulltrappan upp från Vasagatan. Ännu längre tid tar det innan någon kommer fram och tar en mugg kaffe och en macka.
De frivilliga står här varje fredagskväll, timme ut och timme in, sommar som vinter. Ibland utan mer än en nick och ett snabbt leende från någon av de kvinnor som tar en mugg varm dryck medan de väntar in sina kunder på detta ökända stråk i centrala Stockholm. Andra stannar och pratar länge.
Elise Lindqvist är luttrad och tålmodig. Och van vid journalisternas förutsägbara frågor. Som denna, ställd någon timme före avmarschen till Malmskillnadsgatan: "Vad har du lärt dig under dessa 17 år?"
– Vilka smörgåsar de gillar, svarar Elise rappt, medan hon packar upp skänkta frallor ur plastpåsar.
Arbetet med att förbereda för kvällen går på rutin. Nästan varje fredag i 17 år har Elise Lindqvist tillbringat större delen av natten på Malmskillnadsgatan. Och även om fikat är ett viktigt inslag, har hon naturligtvis lärt sig en hel massa annat också.
– Som att aldrig fråga ut dem. Att aldrig slå någon med Bibeln i huvudet. Att aldrig bli besviken om en tjej inte dyker upp till ett avtalat möte.
Visst finns det en dröm om att hjälpa tjejerna från gatan. Men den drömmen får aldrig stå sig i vägen för verkligheten.
– Jag har haft med mig frivilliga ut som gett upp efter en tid. De tycker att det ger för lite och tar för lång tid, säger Elise Lindqvist.
– Men det gäller att bygga upp en känsla hos en tjej att hon klarar av att ta steget. Det kan ta precis hur lång tid som helst.
Goda exempel finns. Elise berättar att en av tjejerna börjat dyka upp i kyrkan då och då. Och förra pingsten hälsade hon på en kvinna som lämnat livet på gatan bakom sig och rest tillbaka till sitt hemland.
– Det tog henne tre år att komma loss. Nu hjälper hon prostituerade i sin hemstad och utbildar sig till jurist, säger Elise Lindqvist.
– Men jag har också varit med om att flickor har dött i mina armar.
Denna fredag är det lugnt på Malmskillnadsgatan, säger det lilla gänget frivilliga från S:ta Clara.
De kvinnor som kommer fram för att fika speglar den bild som Elise gett av dem som säljer sex här: kvinnor från Afrika, det forna Sovjet, Asien och Balkan. Och några från Sverige.
– För 17 år sedan var det nästan bara svenska tjejer. Men de säljer sig framför allt över internet nu, säger Elise.
Dem man inte ser, är männen bakom. De som tar in pengarna och ibland skjutsar runt kvinnorna mellan olika länder. Som kallt räknar med god efterfrågan och med att polisen inte har resurser att ta itu med människohandeln.
– Flickorna ger alla pengar till sina hallickar. Precis som det var på min tid, säger Elise Lindqvist.
Hon har varit öppen med sin egen historia. Den som började med en trasig uppväxt och tidiga sexövergrepp, och fortsatte in i några års prostitution.
– Sedan, efter 30 år som blandmissbrukare, kom jag till ett kristet behandlingshem på remiss från en läkare. Jag var 59 år, och trodde jag hamnat på ett dårhus. Men det var där jag mötte Jesus.
Mötet var livsomvälvande, och ledde Elise till S:ta Clara kyrka vid T-centralen, mitt i Stockholms citybetong.
I kväll packar de frivilliga ihop tidigt, efter "bara" fyra timmar. Då har ett drygt tiotal tjejer varit framme och hämtat fika, och ibland växlat några ord. Det märks att närvaron är både uppskattad och förväntad, och Elise har fått flera stora kramar.
– Hon är en ängel, säger en kvinna, och säger att hon just kommit tillbaka till det kalla Sverige från värmen i sitt hemland.
– Vi går en sväng och kommer tillbaka till er sen, ropar hon sen med en slängkyss.
Hon kommer inte tillbaka, inte före klockan ett i alla fall.
Eva Janzon
eva.janzon@varldenidag.se
