Magnus Nyman, professor vid Newmaninstitutet, är noga med att hålla isär de olika reformationer som ägde rum under tiden 1450- 1650. En del av dem skedde inom den romersk-katolska kyrkan.
– Som katoliker ser vi positivt på reformation i betydelsen förnyelse, fördjupning, omvändelse. Men vi ser negativt på reformation i betydelsen kyrkosplittring.
Vad har reformationerna inneburit för den romersk-katolska kyrkan – positivt och negativt?
– Att återvända till källorna, att komma närmare Jesus är alltid meningen med alla goda reformationer. Men att själv vara den som tror sig veta alla svar är kanske inte riktigt heller vad Jesus hade tänkt sig, säger Nyman.
– Det finns en risk när man under 1900- och 2000-talen talar om reformation. Det verkar som om en del mer åstadkommit deformation än reformation. All förändring och all så kallad förnyelse är inte reformation.
Så hur ser du på Martin Luthers reformation?
– Han var besjälad av en vilja till förnyelse. Men han hade också ett stort ego.
Som exempel på det negativa hos Luther pekar Magnus Nyman på dennes anti-judiska hållning under senare delen av sitt liv.
– Men Luthers lilla katekes är å andra sidan en alldeles utmärkt sammanfattning av en normal katolsk kristen tro, menar Nyman.
Ser ni från katolskt håll ett behov av att kristenheten återförenas i en kyrka?
– Vi tror på synlig enhet, men inte på likriktning. Ungefär så som de kristna i huvudsak var förenade i en kyrka, men med olika gudstjänstuttryck, under kyrkans första tusen år.
Magnus Nyman betonar att den enhet man från romersk-katolska kyrkan eftersträvar inte handlar om att alla kristna ska kalla sig katoliker. Däremot menar han att påven i Rom måste vara kristenhetens ledare.
– Ja, eftersom han är Petrus efterträdare, säger Nyman och upprepar att det inte är fråga om likriktning.
– Detta är inte ett försök tvinga baptister och pingstvänner att bli katoliker i konfessionell mening. Det handlar om att tillhöra en kristenhet där alla, tror jag, en dag kommer att förstå att påven behövs som en enhetens garant och en enhetens tjänare.
Ett viktigt ämne i reformationen var synen på avlatshandel och skärseld. Vilken roll spelar det i den katolska tron och läran i dag?
– Med en sådan fråga väcker du björnen som sover. För vanliga människor låter dessa begrepp konstiga efter 500 år av protestantism. Men en normal katolik ägnar inte många sekunder åt tankar om avlat eller skärseld. Det betyder inte att sådant är felaktigt, men det feltolkas ofta av protestantisk propaganda.
Han byter ämne och pekar på de många övergrepp som begicks mot katoliker i områden där reformationen gick fram. Katolska kloster revs och från 1544 förbjöds till exempel pilgrimsvandringar i Sverige.
– Nu gör hela kristenheten pilgrimsresor och klosterresor, påpekar Magnus Nyman. Förr avrättade man människor för sådant, nu verkar det inte finnas en enda protestant som inte tycker om det.
– Det är också fascinerande att se hur även pingstvänner nu använder ikoner, krucifix och läser om ökenfäder.
Magnus Nyman beskriver detta som en katolicismens återkomst. Han drar slutsatsen att den protestantiska reformationen slängde ut barnet med badvattnet. Och nu tycks pendeln slå tillbaka.
Det finns också sådant i den katolska kyrkans gensvar till den protestantiska reformationen som Magnus Nyman inte vill försvara.
– Men man reagerar när man hotas och provoceras. Och tyvärr så avrättades folk i alla läger.
Mot bakgrund av all blodspillan frågar han sig om inte ännu mer av försoning vore på sin plats.
– Jag tycker ibland att man sopar problem under mattan och att man ibland glömmer det lidande som fanatiska reformer har inneburit. Enhet i dag är bara möjlig om man har ett försonat förflutet. Det är bara möjligt om man ser att det vi gjorde inte var rätt. Vi stal faktiskt egendom från katoliker i Sverige och de har aldrig fått tillbaka den. Och katoliker stal säkert egendom på andra ställen.
– Jag tro att det vore värt att fundera över hur pass väl vi kan vår historia, hur pass väl vi känner till reformationerna.