I år är det 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina 95 teser på Slottskyrkans port i Wittenberg. Ingen kunde väl ana –allra minst Luther själv – vilken präriebrand han skulle dra igång genom de där till synes harmlösa hammarslagen. Konflikten med Kyrkan eskalerade och Luther fick ta emot en påvlig bannbulla – som han emellertid brände upp. Sedermera blev han även exkommunicerad.

Men budskapet kunde inte stoppas. Det spreds över Europa och världen.

Reformationens budskap var befriande. Det var ett återtåg till ”nåden allena”, ”tron allena” och ”Kristus allena”.

Luther reagerade på den omfattande avlatshandeln i den medeltida romersk-katolska kyrkan. Genom bibelstudier och bibelundervisning hade den unge munken lagt märke till att rättfärdighet var en gåva från Gud, i Kristus. Frälsning kunde varken förtjänas eller köpas för pengar, utan endast tas emot av nåd, genom tro.

Varje mänskligt konstruerad frälsningsväg är därför dömd att misslyckas. Eller som Efesierbrevet 2:8–9 uttrycker det: ”Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig.”

Detta budskap är sannerligen befriande för varje människa som har kommit till sitt eget slut och insett att det är omöjligt att förtjäna Guds nåd. Den reformatoriska jordbävningens epicentrum heter evangelium. Denna ”Guds kraft till frälsning”, som Romarbrevet talar om, förmedlade hopp till dåtidens skuldtyngda, oroliga, fattiga, förtryckta och sargade. Än i dag förmedlar detta underbara evangelium hopp till varje människa som inte får livets ekvation att gå ihop. Det finns frälsning, för var och en som tror på Kristus. Hög och låg, rik och fattig, slav och fri, kvinna och man, jude och grek. Ingen har företräde inför Gud, men alla har tillträde till Gud. Det var detta befriande budskap som brann i reformatorernas hjärtan.

Reformationen innebar även ett återvändande till ”Skriften allena”, till Skriften och dess auktoritet. Ingen människa kan göra anspråk på den yttersta auktoriteten. Varje lära, varje tanke, varje handling och varje tradition måste prövas mot Guds Ord.

Det är förstås uppfordrande. Men det är också en befriande tanke att Gud har deponerat sin vishet och allt vi behöver i Skriften. Vi behöver inte förlita oss på vårt eget – ytterst begränsade – förstånd i varje sak, utan det finns vägledning att hämta i Guds Ord. Genom att göra Bibeln tillgänglig på folkspråken bidrog reformatorerna till att låta Ordet komma varje människa – hög som låg – till del. Det var en reform för tillgänglighet.

Men är inte reformationen över? I historisk, och förhoppningsvis även i politisk mening, är reformationen över. Men reformation är inte en engångshändelse. Vi tror påsemper reformanda – ständig reformation. Guds folk, och vi alla, lever ständigt på flykt bort från Guds ord. I den meningen behöver vi alla – enskilt, som församlingar och som Guds folk i alla sammanhang – reformeras. Ingen av oss
kommer undan.

Framför allt behöver vi som Guds folk samlas kring evangeliet, detta befriande budskap, som inte kan förtjänas för pengar eller egna gärningar. Som skänker hopp till hopplösa, mod till modlösa, kraft till kraftlösa. Som löser från syndens slaveri. Vår tids människor, som kämpar en ojämn kamp mot prestationsångest, krav och allehanda måsten, är i desperat behov av evangeliet. För deras skull, och till ”Guds ära allena”, behöver vi aktualisera reformationens budskap.