Arlanda-omhändertagandet

Familjen Johansson återvände till Sverige år 2002 från Indien där mamma Annie har sina rötter. Det hade varit jordbävning, vilket resulterade i upplopp, och på väg till flygplatsen utsattes paret för ett rån.
Christer berättar att han hemma i Sverige kom att lida av trauma från händelserna. Men när han kontaktade försäkringskassan fick han veta att han var för sent ute och blev därmed utan ersättning.
En tidigare konkurs hade också kostat honom ganska mycket pengar.
Paret hamnade därför under hårt tryck och hans psykiska hälsa tog skada.
Han kontaktade psykolog som föreslog elchocker vilket Christer vägrade, och han fick i stället en depressionsmedicin som ledde till att han mådde dåligt. I samma veva födds deras son, som nu är omhändertaget av socialtjänsten.

År 2006 kommer anmälningar till socialtjänsten mot familjen. Det handlar bland annat om att Christer är aggressiv och missbrukar och senare om att pojken inte går i skolan.
– En dag kommer fyra poliser och två socialsekreterare hem till oss. De krävde att vi skulle ta vår son till läkare, trots att han var fullt frisk.
Enligt Christer kontaktade de senare en läkare, som slog fast att den fyraåriga pojken mådde bra.

Dessa händelser fick paret att mogna fram i ett beslut om att flytta tillbaka till Annies hemland Indien.
– År 2007 började jag bli fullt frisk och vi kände att det var dags att planera för en flytt.
Pojken var nu sex år och paret funderade över hans skolgång. I samband med flytten och under den första tiden i Indien vore det bra om man kunde sköta undervisningen i hemmet, resonerade de.
Christer kontaktade Skolverket och fick beskedet att skolplikten inte gäller när man flyttar utomlands för en längre period.
På Skolverkets inrådan kontaktade han också rektorn vid närmaste kommunala skola, detta för att få hjälp med nödvändigt skolmaterial.
I första skedet upplevde han rektorn som tillmötesgående, men i nästa samtal ska rektorn ha förklarat att han inte kan hjälpa till. Pojken måste gå i skola på Gotland, menade han.

I början av 2008 kom fallet upp i barn- och utbildningsnämnden. När paret i denna veva bad att få träffa kommunalrådet Lena Cellion avböjde hon. Enligt Christer slog hon bara fast: "Det är skolplikt som gäller".
– Vi tog via regeringens hemsida fram de regler som gäller för hemundervisning enligt Europakonventionen. Vi skickade över dessa punkter till de ansvariga på Gotland, men de brydde sig inte.

Den 25 juni i år satte sig familjen slutligen på planet på Arlanda.
Då stormar polisen in med full mundering med beskedet: "Om ni åker från Sverige har vi order att ta er son ifrån er".
Inne på flygpolisens kontor väntar socialtjänsten och tvångsomhändertar pojken.
– Annie ramlade ihop på golvet, hon var fullständigt chockad. Vi bara skakade och tårarna forsade ned för kinderna på oss.
Hemma på Gotland fick de besked om att barnet placerats i en främmande fosterfamilj och inte som de hade hoppats, hos Christers bror med familj.
– När vi fick beskedet hos socialtjänsten slutade Annie att andas, hon blev blå om läpparna och föll omkull på golvet. Jag fick rädda henne med hjälp av hjärtmassage och mun-mot-mun metoden.

Jonas Adolfsson
Erik Lundström
redaktionen@varldenidag.se