Alla bugar för Kina

Den österländska artigheten är fascinerande. När den är som bäst ochärligast är den ett uttryck för respekt för den människa man möter ochsamtidigt en inbjudan till samtal och gemenskap på lika villkor. Mycketbygger på flertusenåriga traditioner och på en människosyn som yttersthåller en slags ordning på människans ständiga kamp med egoism ochsjälviskhet.
När den av historien föraktade presidenten Nixon lyckades öppna Kinasom handelspartner på 70-talet var det en milstolpe i internationellhandel och kanske det första steget till vad vi i dag ser som ensjälvklar global-isering av handeln.
Handeln skulle medföra demokrati och välstånd. Hotet från den"Kinesiska miltära draken" skulle mildras. Dessutom fanns det ju pengaratt tjäna på en marknad som ingen egentligen kunde fatta storleken av.

Kulturkrockarna blev legio, och konsultfirmor gjorde sig förmögenheterpå att träna affärsmän att buga, och att lära sig att umgås påkinesiska.
I dag har vi ett mycket splittrat facit på vad som hänt, både i Kinaoch i omvärldens relationer till Kina. Att handelsöppningarna inneburitatt stora grupper kineser lyfts ur fattigdom, är ett faktum. Ett annatär att "västkapitalism" skapat enorma klasskillnader i Kinas expansivaområden. Men ett tredje faktum är också att västlig girighet efterbillig arbetskraft kunde skapa billiga varor i skydd av Kinas diktatur.
Just där tycks den västerländska humanistiskt-kristna etiken ochmänniskosynen ha tagit slut. Vi lärde affärsmän att buga, men viskickade sällan med någon etik.
Det handlade om arbetsmiljö och förhållanden på arbetsplatser medbarnarbeten och miljögifter. Det handlade om miljöutsläpp ochföroreningar av den globala miljön som svenska miljödebattörer inte enskan stava till, därför att de blundar och bugar. Det handlade omdemokrati, dödsstraff för dissidenter, brist på religionsfrihet och enjärnhård politisk och ateistisk diktatur. För allt detta bugar denvästliga affärsvärlden.
Pengar luktar inte! Pengar talar sitt eget språk. Pengar bugar inte.
Kina har inte pressats på något som helst trovärdigt sätt att minska sina miljöutsläpp.

Argumentet att Kina först ska få göra om våra miljömisstag håller inte.Kina har tillåtits spela med sin valuta på ett helt egoistiskt sätt.Kina har utan större debatt blivit 2000- talets nya imperialistiskastormakt. Sedan årtionden håller Kina på att lägga under sig storadelar av de afrikanska stater som styrs mer eller mindre bräckligt. Desuger ut deras naturtillgångar och försätter deras ekonomier iskuldfällor. De översvämmar samma stater med billiga miljöovänligaprodukter och skapar ett lågpris-Kina i Afrika.
Det som på 70-talet misslyckades i kommunistisk militärmakt, har byttsut och lyckats i form av vad som kan liknas vid ekonomisk ockupation.
Jag hör sällan den här diskussionen i Sverige. Alla bugar. Jag sersällan Diakonia eller Naturskyddföreningen ordna seminarier omrättfärdighet och miljö i Kina. Alla bugar.
Frågan är bara hur länge Kina ska få spela med helt egna regler.
Och hur länge vi andra ska fortsätta att buga.

Siewert Öholm
siewert.oholm@varldenidag.se