De svenska aborttalen är fortsatt mycket höga i ett europeiskt perspektiv. 2010 gjordes enligt Socialstyrelsens statistik 37 693 aborter, en liten ökning mot året innan. Nästan var fjärde graviditet slutade i en abort. Under två år, mellan 2007 och 2009, hade en arbetsgrupp tillsatt av regeringen i uppdrag att se över hur man från politiskt håll skulle kunna få ner antalet oönskade graviditeter i Sverige. 2009 överlämnades utredningen till socialminister Göran Hägglund (KD). Bland annat föreslogs att ungdomsmottagningarnas uppdrag skulle utvärderas nationellt, att preventivmedel skulle subventioneras i hela landet och att ett nationellt register skulle upprättas, där uppgifter om de kvinnor som genomgår en abort lagras i forsknings- och kvalitetsförbättringssyfte. Arbetsgruppen ville även att Socialstyrelsen skulle ansvara för att samordna och följa upp det förebyggande arbetet gällande oönskade graviditeter. Men mer än två år senare lyser åtgärderna med sin frånvaro.
– Jag tror att man från socialdepartementet inte riktigt hittat vägar att nå fram på, man har ännu inte satt ner foten. Vi ska komma ihåg att det är kommuner och landsting som är aktörer här och det är på den nivån man måste agera, säger arbetsgruppens ordförande Anders Milton, som menar att även om de stora nationella initiativen på området dröjer så händer mycket lokalt.
Förslaget om att införa ett centralt register med personuppgifter om de kvinnor som genomgått abort har fått hård kritik. Men Milton vill fortfarande se det bli verklighet.
– Man har register över alla medicinska ingrepp för att se om det finns enheter som är mindre framgångsrika och om saker skiljer inrättningar åt. Abort är den enda åtgärd för vilket det inte finns.
Han säger att ett register inte skulle innebära ökad utsatthet för dem vars uppgifter är lagrade, eftersom de skulle vara fysiskt inlåsta och bara ett fåtal skulle ha tillgång till dem. Det ökar inte sårbarheten, däremot ökar kvaliteten på arbetet och man kan forska kring orsaker till aborter, menar han.
Världen idag har sökt socialminister Göran Hägglund för att fråga vad som görs för att minska de oönskade graviditeterna, men har istället hänvisats till Anders Andersson, KD:s socialpolitiske talesperson. Han tar som exempel en nordisk expertkonferens för ett år sedan med förebyggande arbetet mot oönskade graviditeter som tema. Han nämner också umo.se, ungdomsmottagningen på nätet och säger att man visst satt ner foten.
– Foten är nedsatt så till vida att uppdraget till en utredning gavs, det är en tydlig markering i ett politiskt landskap där det talats väldigt tyst om de här frågorna på nationell nivå.
Aborttalen ligger relativt still på en hög nivå, behöver man inte bejaka fler av de åtgärder som föreslogs i utredningen?
– Det kan behöva göras mer, men vi har markerat allvaret och visat att det inte är acceptabelt för ett välfärdsland varken utifrån ett hälsoperspektiv eller ett etiskt perspektiv att aborttalen ligger på en sådan här hög nivå. Samtidigt måste man vara omdömesgill i vad man gör.
Andersson talar om att göra kloka avvägningar, han menar att debatten om ett nationellt abortregister inte är en sådan.
– Vi såg vilken debatt det blev senast detta föreslogs, det gynnar inte någon. Det blir inte en enda abort mindre genom stora plakat och svarta rubriker. Det är målmedvetet arbete där man har allmänhetens förtroende som ger resultat. Det är vårt parti som i årtionden fått redovisa vilken etisk kompass som måste finnas i ett samhälle och vi har lärt oss hur vi ska få genomslag.
Johan Lundell, generalsekreterare för prolifeorganisationen Ja till livet, är kritisk till bristen på initiativ efter utredningen.
– Nu krävs det att man visar att man menar allvar med att minska de oönskade graviditeterna. Vi har fortfarande oerhört höga aborttal, inte minst bland tonåringar, och något måste ju förändras så att vi får se resultat på det förebyggande arbetet.
Lundell hänvisar till en passus i utredningen där det talas om hur man arbetar inom skolhälsovården i Finland genom att försöka dämpa pressen för en tidig sexdebut.
– Vad ska göras annorlunda, vad slutar vi med, vad börjar vi med? Det är frågor socialdepartementet måste ta tag i.
Samuel Teglund
samuel.teglund@varldenidag.se
