Och detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk.
Matteusevangeliet 24:1

Världen idag

Abort tillåts till födseln – fick demokrater att jubla

Delstaten New York har fått en ny lag som tillåter aborter ända fram till födseln. Den röstades igenom under jubel och applåder från demokraterna som fått stöd från förra utrikesministern, Hillary Clinton.

Nyheter · Publicerad 11:54, 26 jan 2019

Efter en intensiv debatt i New Yorks lagstiftande församling antogs lagförslaget under dundrande applåder, med 38 röster för och 28 emot, rapporterar Christian Post.

I 12 år har abortförespråkare försökt få igenom den så kallade ”Reproductive Health Act”, som avkriminaliserar aborter efter 24:e veckan.

Tidigare fick endast legitimerade läkare utföra aborter till och med 24:e veckan i delstaten New York. Med den nya lagstiftningen tillåts läkare, barnmorskor och praktiserande sjuksköterskor att utföra aborter under hela graviditeten.

I den nya lagtexten anges att sena aborter kan utföras om fostret inte är levande eller om ”aborten är nödvändig för att skydda patientens liv eller hälsa”. Men begreppet ”hälsa” kan tolkas ganska brett, och bedömare menar att det även kan inkludera fysiska, känslomässiga och familjemässiga problem eller om kvinnans ålder är hög.

”I själva verket kommer fri abort att vara tillgänglig fram till födseln – om kvinnan vill göra slut på sitt fullt utvecklade barn på grund av att hon hävdar att det är för mycket för henne att ta itu med ekonomiskt, känslomässigt eller på annat sätt, så kommer hon att tillåtas att göra det”, säger Will Maule, kommentator på nyhetssajten Faithwire.

Abort fram till födseln praktiseras sedan tidigare i ett dussin andra delstater i USA.

”Bebisar har blivit aborterade fram till födseln under ganska lång tid. New York har nu bara lagts till på listan”, skriver prolife-förespråkaren Abby Johnson, tidigare chef på en Planned Parenthood-klinik, i ett Facebookinlägg.

Lagförslaget i New York blev gällande lag i och med att det skrevs under av New Yorks guvernör, demokraten Andrew Cuomo.

– I dag tar vi ett enormt kliv framåt i den hårda kampen för kvinnans rätt att fatta egna beslut om sin egen personliga hälsa, inklusive möjligheten att få tillgång till abort, sade Cuomo enligt CBN News.

– Genom att skriva under det här lagförslaget sänder vi ett tydligt budskap om att oavsett vad som händer i Washington, så kommer kvinnor i New York alltid att ha den fundamentala rätten att bestämma över sina egna kroppar.

Lagen röstades igenom på årsdagen av fallet Roe mot Wade 1973, ett domslut i USA:s högsta domstol som innebar att alla delstater tvingades införa fri abort.

Religiösa och konservativa grupper har länge försökt stoppa Reproductive Health Act (RHA), men i och med att demokraterna fick majoritet i senaten i november gick den igenom även i New Yorks delstatssenat.

Fram tills nu har sena aborter kunnat straffas med upp till sju års fängelse i delstaten.

För att fira undertecknandet av RHA beordrade guvernör Cuomo att One World Trade Centers långa spira skulle lysas upp i rosa på tisdagskvällen. Även Governor Mario M Cuomo Bridge, Kosciuszko Bridge och Alfred E Smith Building i huvudstaden Albany lystes upp i rosa.

Brian Houston, pastor och global ledare för Hillsong Church, skriver på Facebook om ett foto från undertecknandet av lagförslaget: ”Det här är vämjeligt. Se hur upphetsade dessa människor ser ut när de skriver under ett lagförslag som tillåter aborter på fullt utvecklade bebisar. Denne glade man, Cuomo, har mycket att stå till svars för. På ena sidan av förlossningskanalen, mord. På andra sidan, fortfarande mord.”

Enligt Kaiser Family Foundation har följande delstater inga förbud mot sena aborter: Alaska, Colorado, District of Colombia, New Hampshire, New Jersey, New Mexico, Oregon samt Vermont.

24 stater gör undantag för sena aborter om det behövs för moderns allmänna hälsa. Prolife-förespråkare hävdar att dessa undantag i själva verket tillåter sena aborter, skriver CBN News.

... om kvinnan vill göra slut på sitt fullt utvecklade barn på grund av att hon hävdar att det är för mycket för henne att ta itu med ekonomiskt, känslomässigt eller på annat sätt, så kommer hon att tillåtas att göra det.

Vi måste våga tala om sex.

Ledarkrönika · Publicerad 00:00, 14 nov 2019

Sexualiteten har alltid varit ett hett ämne. De senaste årtiondena har dess temperatur däremot ökat så pass drastiskt att vi i dag som ledare, kyrkor och samfund behöver tänka till rejält kring hur vi ska förhålla oss till den i förkunnelse och församlingsliv.

I den här delikata situationen finns det tre stora fallgropar, tre förhållningssätt vi som församlingar kan välja, som var och en på olika sätt skulle få allvarliga konsekvenser.

1. Vi säger något annat än vad Bibeln säger.

Dagens intensiva idiotförklarande av alla som på något sätt talar om ramar, normer, regler, rätt och fel inom sexualiteten, lägger naturligtvis en stark press på kyrkan att ändra sitt förhållningssätt för att inte upplevas föråldrad och mossig. Där föds tendensen att retirera till en betoning av allmänna bibelverser om kärlek, och tydligt undvika de mer specifika om hur denna kärlek ska levas ut.

Djupast sett går detta tillbaka till ett förändrat förhållningssätt till Gudsordet. Så länge vi ställer oss själva i mitten och låter skriften rotera runt oss, kommer vi enbart att leta efter – och acceptera – de bibelord som stämmer överens med hur vi redan har bestämt oss för att saker och ting ska vara.

Men när vi ställer bibelordet i mitten och väljer att själva snurra runt det, kommer vi visserligen inte alltid att ha de enklaste svaren eller de populäraste åsikterna. Men de som sätter oss fria.

Med detta perspektiv kommer vi inte till någon annan slutsats än densamma som hela den världsvida kristna kyrkan grundläggande har haft angående sexualiteten i tvåtusen år: att den är en gåva från Gud, men att forumet för den är äktenskapet mellan man och kvinna.

2. Vi säger rätt sak på fel sätt.

Sexualiteten bär i sig en komplexitet som gör den känslig att tala om. Det krävs en viktig balans mellan Bibelns tydliga budskap och respekten för den enskilde som lika älskad av Gud oavsett sitt sexuella uttryck. Tappar vi den balansen kommer vi att andas mer präktighet och självgodhet än kärlek.

Det kan aldrig försvaras, och det är värt att komma ihåg att samma bibelord som nämner exempelvis homosexualitet som synd, också nämner förtal.

Den grupp av människor som Jesus uttalade sig hårdast om – fariséerna – var den som just präglades av religiös stolhet och gärna pekade finger mot alla utom sig själva.

Jesus själv är vårt största föredöme här. Att han var ”full av nåd och sanning” (Joh 1:14) också när det gäller människor som syndat sexuellt, visar sig så tydligt och vackert i mötet med kvinnan som begått äktenskapsbrott (Joh 8). ”Inte heller jag dömer dig” är nåden, upprättelsen och nystarten. ”Gå, och synda inte mer” är sanningen, tydligheten kring rätt och fel, och att nåden aldrig legaliserar synd.

3. Vi säger ingenting alls.

Detta är fallgropen med högst riskfaktor i dagens frikyrka.

Man har en grundläggande åsikt i frågan men undviker att tala om den, för att slippa negativ publicitet eller undvika element som kan göra att Svensson studsar mot tron.

Därför retirerar man till tystnad på de kristna konferenserna och gudstjänsterna, eller reducerar ämnet till panelsamtal utan ställningstaganden, där alla åsikter lyfts men ingen högre än någon annan.

Det förhållningssättet kommer inte att bygga något annat än en skadlig svaghet i församlingens framtid. Inte minst i dess nästa generation som ska försöka navigera mitt i en stormvind av sexuell liberalisering, men lämnas helt utan vägledning, och utan en sanning som trots sin otidsenlighet ändå bär kraften att producera verklig frihet.

Vi måste våga tala om sex. Tala sanning. Tala i nåd. Tala med respekt. Tala i kärlek. Men tala.

Det krävs en viktig balans mellan Bibelns tydliga budskap och respekten för den enskilde som lika älskad av Gud oavsett sitt sexuella uttryck.

AF-kaos drabbar de funktionsnedsatta

Nyhet Arbetsmarknad. De har oftast svårast att få jobb. Men kaoset på Arbetsförmedlingen har medfört att nästan tusen personer färre med funktionsnedsättning får hjälp... onsdag 13/11 08:03

Om 68-rörelsen och EU:s relationer med Israel

Israelkommentar · Publicerad 00:00, 14 nov 2019

I år har det gått sextio år sedan Europeiska gemenskapen och staten Israel slöt diplomatiska förbindelser. Att detta jubileum närmast gått spårlöst förbi har sina orsaker. Misstron mellan Europa och Israel är alltjämt stor och kan inte trollas bort av ett minnesår.

Ändå är det omöjligt att tänka sig en judisk stat utan Europa. Det var i Europa som tanken på en judisk stat först fick luft under vingarna, efter att den ungerske journalisten Theodor Herzl kallat samman till den första sionistkongressen i Basel, Schweiz, 1897.

Det skulle visserligen dröja ytterligare tjugo år innan regeringen i London utlovade stöd för ett judiskt nationalhem i mandatet Palestina, men när denna brittiska befästelse, under fredskonferensen i Sanremo, Italien, 1920, blev en del av folkrätten, hade grunden till en framtida judisk stat lagts. Grunden lades i Europa.

Men bilden av Europa som format det judiska folkets öde blir inte komplett utan att man även nämner Auschwitz-Birkenau, Buchenwald, Treblinka, Dachau, Theresiestadt, Bergen-Belsen etcetera. Det var i dessa dödsläger som ödet för miljontals judar beseglades av tyska bödlar, ofta i nära samarbete med den lokala befolkningen.

När de diplomatiska relationerna mellan den nya Europeiska gemenskapen (EG) och Israel etablerades 1959, hade det knappt gått fjorton år sedan nazisternas sista koncentrationsläger hade stängts i Europa. I både Europa och Israel ville man bygga en gemensam framtid i fred och trygghet.

Men det historiska minnet är kort. Som Tomas Dixon skriver i sin utmärkta bok Israel och hela världens framtid så förändrades relationerna mellan Israel och EU snabbt under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Förändringen hade ingenting med folkrätt att göra, utan var i stället ett utslag av den så kallade 68-våren.

Konsekvenserna av denna studentrevolt har beskrivits ingående i denna tidning och behöver inte upprepas. Men ibland har man glömt hur genomgripande konsekvenserna var även angående synen på Israel. 

På samma gång som studentrevolten ville rasera traditionella borgerliga värderingar inom samlevnad och familjeliv, ville man även skrota geografiska och moraliska gränser. ”Imagine there are no countries and no religion, too” sjöng John Lennon, och studentrevolutionärerna höll med.

Synen på Israel kom därför att präglas negativt i dubbel bemärkelse eftersom den var ett uttryck för såväl nyspirande nationalism som gammal gudstro.

När Otto von Bismark under 1800-talet hade förklarat judarnas historia som det yttersta beviset för Guds existens, hotade således den judiska statens nyfödelse att omkullkasta 68-rörelsens vision om en ny värld, där det varken fanns några geografiska gränser eller någon gud. Israel var stötestenen.

Det var i kölvattnet av denna ung­doms­revolt som även EU:s inställning till staten Israel skulle komma att omdefinieras. Samtidigt som Israel i början av sjuttiotalet av Sov­jet­unionen och dess allierade anklagades för rasism på FN-nivå, bytte även Europa sida.

Efter Yom Kippur-kriget 1973 ställde man sig bakom Arab­för­bundets krav på israeliskt tillbakadragande till 1949 års gränser, trots att förbundets målsättning från första början hade varit densamma som för Hitler. Men när Hitler ville förinta det judiska folket nöjde sig Arabförbundet med att förinta den judiska staten.

I bakgrunden fanns naturligtvis även arabländernas oljevapen, men i grunden handlade det om en ideologisk kursändring som framför allt drabbade Israel. Mindre än trettio år efter att röken från de sista gasungnarna i Europas koncentrationsläger hade skingrats, anklagades de judar som hade överlevt infernot – och mot alla odds lyckats bygga upp en egen judisk stat – för rasism och nazism!

Bakom kritiken stod framför allt den nya vänstern. Svenske Olof Palme var för övrigt en av de första västledarna som öppet anklagade israelerna för nazism, samtidigt som han med öppna armar välkomnade PLO-ledaren Yassir Arafat till Sverige.

Alltsedan 1973 kan EU:s relationer till staten Israel närmast betecknas som schizofrena. På det officiella planet värnar man gärna ett nära samarbete, men i grunden ser man fortfarande Israel som det stora hindret till fred i Mellanöstern.

Samtidigt som man ser genom fingrarna med (och ekonomiskt stöder) palestinsk uppvigling till hat och terrorhandlingar, vill man göra livet svårt för den judiska staten, bland annat genom att ursprungsmärka varor från de omtvistade territorierna och indirekt uppmana till bojkott i stället för att stödja ekonomiskt samarbete mellan israeler och araber.

Det europeiska projektets huvudmål är inte längre att försvara det judiska folket mot en ny undergång – exempelvis genom att hindra Iran att skaffa kärnvapen – utan att egenhändigt försöka skapa fred i regionen, men på palestiniernas villkor.

När EU-kommissionen inkommande månad inleder en ny femårsperiod finns det därför ingenting som tyder på att den nya utrikespolitiska linjen med spanske socialisten Joseph Borrell (född 1947) i spetsen skulle förändras. Borrell representerar i allra högsta grad 68-generation och har som spansk utrikesminister drivit linjen av ett erkännande av en palestinsk stat.

Vill man hoppas på förändring bör man i stället rikta blickarna till nästa generation. Nyligen krävde tyska regeringspartiet CDU:s ungdomsförbund att Tyskland omedelbart ska flytta sin ambassad till Jerusalem. Kravet har en naturlig motivering: Israel har lika stor rätt som Tyskland att bestämma sin egen huvudstad, resonerade de tyska ungdomarna.

Senast om tjugo år är denna årsklass i regeringsställning. Förhoppningsvis firas därför nästa viktiga milstople mellan EU och Israel under mera gynnsamma förhållanden.

Mindre än trettio år efter att röken från de sista gasungnarna i Europas koncentrationsläger hade skingrats, anklagades de judar som hade överlevt infernot – och mot alla odds lyckats bygga upp en egen judisk stat – för rasism och nazism!

Kämpa för ett bibliskt miljöansvar

Tro och Liv Klimathot. När svenska folket får klimatångest och oroas över klimatfrågan och framtiden, har vi som kristna ett bibliskt budskap att förmedla om förvaltarskap.... tisdag 12/11 00:00

Richard Dawkins, brittisk biolog, författare och ateist, menar att det är en dålig idé att avskaffa religionen. Foto: Janerik Henriksson/TT

Nu är det upp till bevis för andra livsåskådningar

Ledare · Publicerad 00:00, 14 nov 2019

Världens mest kände ateist, Richard Dawkins, skapade nyligen stora rubriker. Det har han för övrigt kontinuerligt gjort sedan 1986, då hans bok Den blinde urmakaren först publicerades. Rubrikerna har konsekvent handlat om Dawkins kritik av Gud och allt vad religion heter.

Med bitsk ironi och slagfärdiga sarkasmer har Dawkins fört sin kamp mot religionerna och med sin effektiva retorik har han länge varit de nya ateisternas främsta talesperson.

Men den här gången var det annorlunda. En intervju i tidningen The Times har – till allas förvåning – rubriken: ”Att avsluta religionen är en dålig idé, säger Richard Dawkins”.

Han menar nu att om religionen avskaffas skulle människor kunna känna sig fria att göra dåliga saker, eftersom Gud inte längre ser dem.

Om den individuella människan är alltings mått – som den sekulära humanismen som Dawkins företräder hävdar – då innebär det att det saknas förpliktigande måttstockar!

Det är en välkommen insikt. Om vi förnekar Gud, blir moral enbart en följd av evolutionära processer och social betingning. Därmed förlorar den sin objektivitet och sin tyngd. Det blir som den situation som Domarboken beskriver, efter Mose och Josuas död, då relativism och kaos rådde i landet: ”Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt” (Dom 17:6 och 21:25).

Dawkins uppvaknande på denna punkt illustrerar ett fenomen som följt oss under lång tid. Många vill avskaffa Gud och menar att det kan man göra utan att det behöver få några dramatiska följder. Det mesta i det mänskliga livet ska bara fortsätta som förut, tänker man, men nu lyckligt befriat från Gud.

Många filosofer har sett annorlunda på saken. Jean-Paul Sartre, den ateistiska existentialismens galjonsfigur, talar med ironi om människor som menar att ”ingenting ska behöva ändras för att Gud inte existerar”.

Och han fortsätter: ”Existentialisten, däremot, anser att det är mycket hindersamt att Gud inte finns, ty med honom försvinner varje möjlighet att leta efter några värden i en andlig himmel: det kan inte längre finnas någonting gott a priori, eftersom det inte finns något oändligt och fullkomligt medvetande som kan tänka sig det … Om Gud inte existerar är i själva verket vad som helst tillåtet” (ur Sartres bok Existentialismen är en humanism).

Ofta finns det en eftersläpning vad gäller idéer och deras konsekvenser. Det tar tid för tankar att slå rot, bära frukt och få ordentligt genomslag. Så har det varit med människovärdestanken, att alla människor är skapade till Guds avbild och därför bär en inneboende värdighet.

Samma process förekommer också åt andra hållet, när idéer avvecklas. Den västerländska kulturen har nu allt tydligare avvisat Gud, men haft lyxen att kunna leva med de positiva frukter som följt av just den kristna tro man vill avvisa. Men inte för alltid.

Det tidigare kristna Europa är i dag som en plockad blomma, vars rötter tappat kontakten med den näringskälla som tidigare utgjort dess liv. Nu inser till och med Richard Dawkins allvaret i situationen och erkänner att hans egen ateism inte kan ersätta kristen tro.

Den sekulära humanismen har alltför länge surfat på det kulturbygge som vilat på Bibelns undervisning och man har kunnat ta frukterna av gudstron för givna – samtidigt som man motarbetat just den tron.

Det går inte längre, den tiden är förbi. Nu är det skarpt läge. Nu är det upp till bevis för de olika livssynsperspektiven att på egna meriter visa vägen framåt.

Det har vi som kristna verkligen inga invändningar mot.

Den sekulära humanismen har alltför länge surfat på det kulturbygge som vilat på Bibelns undervisning och man har kunnat ta frukterna av gudstron för givna – samtidigt som man motarbetat just den tron.

Första signalen är mottagen efter magisk rymdpassage

Vardag För ett år sedan tog den amerikanska rymdsonden Voyager 2 klivet ut i den ”riktiga” rymden. Nu har sonden skickat tillbaka den mest detaljerade... måndag 11/11 08:00

Den spanska politiken verkar ha gått i baklås

Nyhetskommentar · Publicerad 00:00, 13 nov 2019

Regeringsfrågan är lika oklar som tidigare i Spanien efter söndagens nyval. Detta trots påtagligt starka högerframgångar för två värdekonservativa partier – dels kristdemokratiska Partido Popular (Folkpartiet) PP och dels dess nationalkonservativa och migrationskritiska utbrytarparti sedan 2013, Vox (latin för röst).

Bakom grundandet av Vox finns missbelåtna kristdemokrater över att moderpartiet PP aldrig infriade vallöftet om en mer fosterbeskyddande lagstiftning än den abortliberala socialisterna infört.

För att ta del av allt innehåll på hemsidan behöver du ha en prenumeration på Världen idag.

Ingen prenumeration?

Prova Världen idag gratis i en månad

Har du inget lösenord?

För att du som prenumerant ska kunna logga in på vår hemsida behöver du först välja ett eget lösenord. Detta gör man i vår digitala kundtjänst. Tveka inte att kontakta kundtjänst om du har några frågor.

Senaste nytt
Mest lästa just nu

Något av det vackraste kan ligga dolt precis var som helst.

Krönikor Flera kvällar levde han rövare på kajen då vi sjöng från Elidas däck. Denna stora båt som ihop med musik lockar folk att komma nära, hade även fått...