Författarna av självständighetsförklaringen hade tre veckor på sig att få till formuleringen. Det var bråttom – britterna planerade att lämna mandatet den 14 maj, och krig hotade. Någon tid för längre eftertanke fanns helt enkelt inte.
Felix Rosenblueth (sedermera Israels förste justitieminister, då under namnet Pinhas Rosen) gav uppdraget att skriva ett första utkast till en ung advokat vid namn Mordechai Beham. Beham vände sig i sin tur till vännen Harry Solomon Davidovitch, som med amerikanska självständighetsförklaringen som mall gjorde ett försök.
Missnöjd med resultatet gav Rosenblueth utkastet till Zvi Berenson (framtida domare i Högsta domstolen) för ändringar. Fortfarande missnöjd, gavs det vidare till juristen Uri Yadin. Vid det här laget var det redan den 12 maj.
Nu tog en femmannakommitté över, ledd av Moshe Shertok (senare Israels första utrikesminister), och den 13 maj presenterades det nya utkastet – vilket mottogs av oenighet. Det var nu David Ben Gurion tog över. Han låste in sig på sitt kontor, där han på tio minuter reducerade texten med en fjärdedel, samt lade till kritiska element.
Dagen efter, fredagen den 14 maj, presenterade Ben Gurion sin version av texten för folkrådet (senare regeringen), där den möttes av delade meningar. Ben Gurion lovade att eventuella ändringar skulle kunna göras i efterhand, varpå man accepterade hans version.
Samtidigt rapporterades att judarna i Gush Etzion hade massakrerats av den jordanska legionen och att arméerna i de angränsande arabländerna rustade sig för att invadera så fort britterna lämnat landet; det fanns redan varningar om att det egyptiska flygvapnet skulle bomba Tel Aviv.
Judarna hade vid det här laget inget eget flygvapen, ont om ammunition och mycket få tränade soldater.
Efter folkrådsmötet rusade alla dess medlemmar i väg till Tel Aviv-museet, där Ben Gurion läste upp texten för nationen klockan 16 – bara några timmar innan sabbaten inleddes – direkt från de maskinskrivna papperen, då man inte hunnit få ner texten på den förberedda pergamentsrullen. Därmed undertecknade de 25 närvarande rådsmedlemmarna ett tomt pergament, vilket först senare kompletterades med själva deklarationen.
Därtill lämnades tomt utrymme för de elva personer som inte kunnat ta sig ut ur det belägrade Jerusalem.
Ett annat ämne för omfattande diskussion var namnet på den nya staten. De olika förslagen inkluderade Judeen, Sion och Ever (från hebreiska ordet för just ”hebreiska”). Med en knapp majoritet – sju av tio närvarande röster – antogs förslaget Israel. Men ända fram till själva uppläsandet av deklarationen var det oklart vilket namn det skulle bli, varför man hade lämnat ett tomt utrymme för ändamålet i formuleringen.
Efter den 14 maj 1948 har inga ändringar i självständighetsförklaringen gjorts.