Myten om den värdeneutrala svenska skolan

Ett flertal studier visar att både skolmiljön och undervisningen i religionskunskap i Sverige präglas av starkt religionskritiska och sekularistiska diskurser om religion.

Johan Eddebo, doktor i reli­gionsfilosofi och fellow vid Claphaminstitutet, beskriver den svenska kulturen som präglad av en ”stark sekulär livsåskådningsnormativitet”.

– En tanke som ofta förekommer inom sekulär apologetik och uppbyggelse är just att ateismen och naturalismen är neutrala utgångspunkter, och ett liknande perspektiv ligger till grund för tanken att ha en livsåskådningsneutral undervisning/skola, säger han.

Karin Flensner, universitetslektor och docent i utbildningsvetenskap vid Högskolan väst, har undersökt hur religionskunskap lärs ut i svenska klassrum.

– Jag såg att det finns en otroligt stark sekularistisk norm när man talade om religion, säger hon om sin doktorsavhandling, som pub­licerades 2015.

– Ateistiska och sekularistiska perspektiv om att religionen inte hör hemma här är en helt legitim åsikt att ha. Men det är inte en neutral uppfattning om religion.

Samtidigt finns det de som menar att skolan som helhet är präglad av kristendomen.

– I samband med utredningen om konfessionella skolor påpekade judiska och muslimska företrädare hur ”konfessionell” den svenska skolan i själva verket är, och hur marinerad i kristna föreställningar, säger Fredrik Wenell, lektor i systematisk teologi och ledarskribent för tidningen Dagen.

– Men för en majoritetskultur som den kristna kan det vara svårt att se att dess perspektiv är ett bland många möjliga.

Denna kristna ”konfessionalitet” handlar om förförståelse av kristna begrepp och riter, men också om vad som betecknas som religiös praktik.

– Att den omtalade Solviksskolan i Järna inte sågs som konfessionell är obegripligt, säger Fredrik Wenell, som anser att Wal­dorfskolor generellt borde ses som konfessionella.

Johan Eddebo menar att den allt skarpare gränsdragningen mellan ”konfessionell” och ”icke-konfessionell” inom skolan döljer det ”konfessionella” innehållet i den sekulära kontexten, och är problematisk.

– Inte bara för att det här upplägget är till orättvis nackdel för den traditionella religionens sanningsanspråk, utan också för att det berövar sekulära människor en livsåskådningsmässig självreflektion, säger han.  

Ett dilemma som Karin Flensner pekar på är att skolan ska erbjuda en icke-konfessionell undervisning, samtidigt som den ska ge kunskap om både religion och ”det gemensamma kulturarvet” – som ofta har religiösa rötter.

– Det som händer är att lärare och rektorer blir väldigt osäkra och undrar vad de får och inte får göra, säger hon.

Ifrågasättanden kommer också från vårdnadshavare. I anmälningarna till Skolinspektionen klagar föräldrar bland annat på att det förekommit konfessionella inslag – såsom en välsignelse – vid skolsamlingar i kyrkan.

– Sedan finns det kristna föräldrar som anmäler ”skolyoga”, som man menar har med österländsk religion att göra.

Själv skulle Karin Flensner önska att skolan, i stället för att ensidigt betona läroplanens krav på neutralitet, skulle lägga större fokus på att undervisningen ska vara allsidig, vilket också anges i läroplanen.

– Skolan ska hjälpa barnen att se och förstå världen. Vi lever i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle och genom att sudda bort religion rustar man inte barn att möta världen som den är, säger hon.

– Det finns många andra länder, som England, där skolorna väljer att fira både eid, diwali och jul, eftersom det är traditioner som följs i landet och bland eleverna. På så sätt kommer man närmare hur religiös praktik ser ut i män­niskors liv.

En skola som kritiserar och förminskar tro bidrar dessutom till ett slags religiös garderobskultur, menar Fredrik Wenell.

– Jag är bekymrad över att så många troende i Sverige anser att de måste dölja sin tro, vare sig de är muslimer, kristna eller judar, säger han.

– För många troende är tron betydelsefull och viktig, och ett centrum av livet. Om det är något vi behöver så är det ett mer demokratiskt samhälle, och då behöver människor känna att de kan framträda som de är.