Del 1/2

Detta är en enormt stor fråga. Låt oss börja med själen och anden, och i en senare Mot väggen-text ta upp frågan om hjärnans roll.

Utifrån Bibeln finns det två vanliga teorier om människans sammansättning: dichotomism och trichotomism. Den senare är historiskt mer ovanlig, och säger att människan består av tre delar: ande, själ och kropp. Det finns endast två bibelställen som indikerar detta: 1 Thess 5:23 och Hebr 4:12.

Det första bibelstället är en bön om att Gud ska helga och bevara mottagarna till ”ande, själ och kropp”. Det är en bön om välsignelse för hela människan, snarare än en dogmatisk text om vilka delar människan består av.

På andra ställen sammanfattas människan i fler än tre delar, nämligen fyra: hjärta, själ, kraft och förstånd (Mark 12:30) eller färre delar, nämligen två: ”kropp och själ” (1 Kor 7:34). Här räcker alltså inte en enkel hänvisning till någon enstaka bibelvers.

Hebr 4:12 säger att Guds ord är skarpare än något tveeggat svärd så att det ”... skiljer själ och ande, led och märg, och ... dömer över hjärtats uppsåt och tankar.” Men om vi är skapade till ande, själ och kropp som tre separata delar, är det märkligt att Guds ord behöver skilja några av dessa åt. Dessutom kan vi undra om vår kroppsliga sida då består av två delar, nämligen ”led och märg”, eller? Och varför skulle Guds ord behöva åtskilja dessa?

När vi ställer sådana frågor förstår vi att poängen måste vara en annan än en bokstavlig uppdelning av människan. Snarare handlar det om att Guds ord kan göra viktiga bedömningar av det yttre, såsom kroppens beteende poetiskt representerat av led och märg, såväl som vårt inre, alltså våra tankar, och vår känsla och vilja representerade av vår ande och själ.

Men vad kan det innebära att Guds ord skiljer mellan ande och själ – särskilt om de redan från början är åtskilda? Kanske en nytestamentlig användning av ordet ”själ” kan ge oss en nyckel. Ordet för ”själ” (psyche) används ibland för ”den själiska människan” i betydelsen den ”naturliga” eller ”oandliga” människan. Se till exempel 1 Kor 2:14, och även 1 Kor 15:44 där ordet ”själslig”(psychikos) betyder ”naturlig” eller ”jordisk”. I så fall står ”själen” för människans inre (tankar, känsla och vilja) i relation till det skapade och ”anden” är då människans inre (tankar, känsla och vilja) i relation till Gud. Guds ord hjälper oss alltså att relatera vårt inre både till Gud och skapelsen, på rätt sätt. Sammanfattningsvis ger dessa två bibelställen oss inga starka skäl att dela upp människan i tre delar.

Dichotomismen säger å andra sidan att människan består av två delar: (1) själ/ande och (2) kropp. Till stöd för detta är att orden ”ande” och ”själ” ofta används som synonymer, se exempelvis Luk 1:46-47. Jesus lär oss dessutom att kroppen kan dödas utan att själen nödvändigtvis dödas (Matt 10:28). Paulus talar också om den ”inre” samt ”yttre” människan (2 Kor 4:16).

Intrycket är därför att Bibeln talar om två delar av människan som kan separeras. Själen/anden kan alltså överleva kroppen. Det betyder inte att kroppen är något annat än ”jag”. Vi är gjorda för att vara förkroppsligade själar och besjälade kroppar. När döden träder in och dödar vår kropp kan vårt personlighetscentrum (själen/anden) visserligen fortsätta att existera, men då i ett okroppsligt och därmed onaturligt tillstånd. Den fulla upprättelsen av människan måste därför inkludera kroppens uppståndelse. Kroppen är en viktig och legitim del av människan, men människan kan ändå fortsätta att existera okroppsligt. Och även i relation till döden används orden ”själ” och ”ande” synonymt.

När Jesus är i Getsemane bedrövas hans själ (psyche) ända till döds (Matt 26:38) men på korset säger han ”Far i dina händer överlämnar jag min ande (pneuma)” (Luk 23:46). Jesus talar inte som om hans själ och ande var två separata delar av honom.

Anledningen till varför allt detta kan vara viktigt är att en tredelad människosyn ökar risken för överandliga tendenser där både det själsliga, ofta förstått som våra tankar, känslor och vår vilja, samt det kroppsliga, tenderar att nedvärderas på ett osunt och obibliskt sätt. Men Bibeln tycks snarare betona att människan är en och att den enda verkliga, men onaturliga, uppdelningen är mellan människans materiella del (kroppen) och immateriella del (själen/anden).