Det är rusningstrafik i miljonstaden Istanbul. När jag ser de stillastående bilköerna blir jag tacksam över att jag inte har bil.
Jag hoppar på ”metrobussen”, som den kallas; den har en helt egen fil där inga andra bilar kan köra. När jag har trängt mig in hittar jag en bra ståplats. Jag tar upp mobiltelefonen och börja läsa ett av de meddelanden som har kommit in på vår nystartade Facebooksida:
”Era videor har verkligen berört mig, jag lyssnar på dem om och om igen. Jag giftes bort när jag var 14 år och min barndom har varit allt annat än ljus. Just nu har jag det jättetufft och jag kan inte hålla tårarna tillbaka när jag skriver till er. Tack för era förböner. Må Gud acceptera dem.”
Vi har de senaste månaderna börjat lägga ut videoklipp på Facebook och Youtube med temat: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor – jag ska skänka er vila” (från Matteusevangeliet 11:28).
Vi har fått mycket respons, och det känns som om innehållet berör.
Någon skriver: ”Jag är muslim, men det ni säger är så bra och ni har en så djup tro så jag vill prenumerera på er Youtubekanal.”
En annan: ”Trots att jag är ateist så tycker jag om att titta på era videor. Jag känner frid inombords när jag lyssnar till er.”
Jag börjar svara på ett av de nya meddelanden som har kommit in och skickar även med ett bibelord som jag tycker passar. Jag tänker på den nöd, kamp och hopplöshet som många människor uttrycker. Och innan det är dags att hoppa av bussen ber jag en kort bön att Jesus ska ge kraft, frid och nytt hopp till dem som har skrivit till oss.