Klockan 04.00 en måndagsmorgon för två veckor sedan står Joel Lundgren och jag på Arlanda för att påbörja vår resa till Guinea i Västafrika, förväntansfulla på vad Gud ska komma att göra. Men än så länge är vi inte helt medvetna om själva resans utmaningar.

Tjugo timmar senare landar vi i Conakry, en stad vid Atlantkusten. Luften är sval men ändå fuktig. Vår trogna medarbetare Oury möter upp oss. Efter den sedvanliga ritualen av inväxling till inhemsk valuta, ger vi oss i väg.

Efter ett par timmar gör vi ett kortare stopp för att få med vår följebil. All utrustning packas på taket, högre och högre med kommentaren: ”No problem, sir!” Det är nu den stora utmaningen börjar! Med hög fart och slalomteknik far vi mellan jättehål på 30–40 centimeters djup i vägbanan.

Chauffören tillämpar dessutom gasa-tvärbromsa-strategin vid de farthinder som finns.

Efter 30 timmar på dessa vägar är man inte helt fräsch. Är det verkligen värt allt detta?

Men när vi kväll efter kväll får se skaror av människor räcka upp sina händer på inbjudan att ta emot Jesus är det inte svårt att svara: ”Ja! Det är värt varenda duns.”

När jublet stiger över de mirakler folket ser hända framför sina egna ögon – ja, det är värt allt studsande! Döva börjar höra, blinda får sin syn, kryckor kastas åt sidan och demoner får fly för Jesu namn. Ja, det är värt allt!

Söndagen efter våra möten har de små församlingarna i staden sammanlagt över 1 300 nya medlemmar på sina möten.

Nu ska vi bara åka samma väg tillbaka för att komma hem ...