De bjöd hem mig till Vivalla i Örebro. Men hur skulle jag, som man, kunna gå hem till en somalisk mamma och hennes gifta dotter? De skrev adressen på ett kort från kyrkan där vi träffades.

”Hur ska jag göra?” frågade jag Herren. Kortet stod länge på mitt matbord.

Under Torpkonferensen ville en annan man prata med mig om somalierna. Hans familj hade flyttat till Vivalla. De hade också kontakt med den här mamman och hennes dotter. Gud hade något särskilt på gång.

Sedan hade vi en konferens för somaliska Jesus-efterföljare. Vi gav oss ut för att dela med oss av vår tro. ”Vi måste besöka mamman och dottern”, tänkte jag. Så fem av oss åkte i väg. Kanske för många – men det var ju ett unikt tillfälle.

Jag gick till deras hus med en av somalierna (som är en ostoppbar evangelist!). De andra väntade i bilen en bit bort. Ett stort leende mötte oss när de öppnade dörren. Jag sade att jag hade tre vänner till, och genast bjöds även de in.

Dottern var tvungen att gå, men inte utan att först fått förbön. Tårarna rann, men hjärtat kändes lättare.

Vi satt med arabiskt kaffe och kakor, men framför allt med en kännbar gudsnärvaro. Här fanns en hunger som inte handlade om mat, utan en själ som längtade efter frid.

Evangeliet fick lysa allt klarare, tills mamman inte kunde stå emot längre. Vi berättade vad Jesus betyder för oss. Hon var trött på det gamla och ville få det nya som Jesus erbjuder. Hon öppnade sitt hjärta helt för att bjuda in Jesus som sin Herre och Frälsare.

Nu var det dags för tårar igen – glädjetårar.