Jag lyssnade på en intervju med Erik Hamrén, tidigare förbundskaptenen i fotboll, där han talade om både plus och minus med tiden i landslaget. Som exempel på den kritik han fick möta nämnde han ett tandläkarbesök, där tandläkaren ägnade större delen av tiden till att berätta för Hamrén hur han egentligen borde ha tagit ut laget och hur han borde lagt upp spelet.

Hamrén reflekterade över hur självsäkert denne tandläkare, som inte hade egen erfarenhet av fotboll, gav uttryck för sina åsikter, och hur otänkbart det hade varit för Hamrén att uttrycka lika stark kritik mot hur tandläkaren utförde sitt jobb.

Exemplet är lite humoristiskt och man kan tycka ett en person med jobbet som förbundskapten ska tåla sådant – men även en förbundskapten är mänsklig.

Samfundens årskongresser har avlöst varandra och betoningen ligger på att stötta församlingarna i deras uppdrag. I ledningen för dessa finns ofta pastorer som finner stor glädje i sin uppgift, men också de som kämpar. Verkligheten för de flesta tror jag kan beskrivas som att kampen och kärleken till uppgiften finns där parallellt.

Parallellen till förbundskaptensjobbet må vara långsökt, men har ändå beröringspunkter, då passion för uppgiften att leda blandas med bräcklig mänsklighet. Våra ord påverkar mer än de flesta anar.

Efter att i min tjänst ha besökt flera hundra församlingar och sovit över i lika många hem, kyrkor och kapell, så har jag viss pejl på hur det kan vara. Även om det kan vara befogat att skriva om maktmissbruk hos kyrkliga ledare – vilket det också skrivits mycket om – så vill jag nu lyfta fram den överväldigande stora majoriteten sunda ledare som finns där ute, men som samtidigt befinner sig i ett utsatt läge.

De allra flesta pastorer är långt ifrån maktmänniskor; de utför sitt uppdrag på ett osjälviskt sätt i kärlek till Gud, församling och samhälle. De skulle omedelbart ställa sin plats till förfogande om förtroende inte fanns, och brustenheten i deras liv är förutsättningen för att Anden verkar genom dem. Gud har gett dem gåvor att ge riktning i sitt lokala sammanhang och att fungera som ett andligt föräldraskap. Det är inte ett ”tvingande” föräldraskap, utan tas emot frivilligt.

Det är därför en Guds nåd och ett beskydd när sant ledarskap är i funktion och bejakas av församlingen. Hos en församling som premierar ryggradslösa herdar lurar många faror, och det är därför bekymmersamt om personer med ledargåva upplever otacksamhet. Jag tänker på de genuint sunda ledare jag har mött och som tryggt tar emot kritik.

Uppdraget vi har som församlingar är så oerhört viktigt – och samtidigt så svårt – att vi inte har råd att i onödan försvåra för de gåvor som ger församlingen riktning.

I denna tid tror jag att Gud lägger en ande av ledarskap över människor för att göra församlingen mer offensiv – något vi bör bejaka! Det ligger i allas vårt intresse att det finns många fungerande församlingar, som utrustar medlemmarna till tjänst. Det blir en välsignelse för Sverige.

Tack till alla som arbetar i denna riktning! Det skulle även Hamréns tandläkare må bra av!