Herren har blivit min borg, min Gud är min tillflykts klippa.
Psaltaren 94:22

Världen idag

Jesus har berättat vad han önskar sig och vi har valt att ge honom raka motsatsen.

Ledarkrönika · Publicerad 00:00, 3 sep 2020

Måltiden var avslutad. Jesus visste vilket mörker som väntade honom bara några timmar bort. Ångesten inför det som låg framför skulle snart visa sig i en bönekamp så intensiv att hans svett skulle förvandlas till blod.

I den här så dramatiska, ödesmättade stunden samlar han ihop sina lärjungar och ber en sista bön för dem. Och vad är det han ber, nu när lidandet och korset ligger så nära framför honom? Vad är det han ber, i dessa sista minuter tillsammans med dem han nu ska offras för? Vad är hans hjärtas innersta längtan? Vad är hans allra djupaste önskan för dem, och alla som ska komma till tro genom deras vittnesbörd på andra sidan om den öppna graven?

”Jag ber att de alla ska vara ett, och att de ska vara i oss liksom du, Far, är i mig och jag i dig. Då ska världen tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du gett mig har jag gett till dem, för att de ska vara ett liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, så att de är fullkomligt förenade till ett. Då ska världen förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem så som du har älskat mig” (Joh 17:21–23).

Han ber att de ska vara ett. Att de, trots sina spretiga personligheter, sina olikheter och annorlunda uppsättningar av gåvor, ändå ska kunna ge världen en reflektion av den enhet som råder mellan Fadern och hans Son.

Det tragiska, det hjärtslitande, är att det som var Jesu starkast uttryckta önskan, är vårt största misslyckande. Han har berättat vad han önskar sig och vi har valt att ge honom raka motsatsen.

Det gör vi varenda gång vi väljer att behålla besvikelse och bitterhet gentemot en annan kristen som behandlade oss fel.

Varenda gång vi inte ens anstränger oss för att förstå, utan i stället snabbt misstänkliggör troende från en annan kyrkofamilj eller med ett annat uttryckssätt än vårt.

Varenda gång vi inte tar förlåtelse­initiativ, även för det som inte var vårt fel.

Varenda gång vi för vidare ett rykte som vi inte ens vet stämmer, om andra kristna.

Varenda gång vi väljer att tro det sämsta i stället för det bästa om varandra.

Varenda gång vi använder predikstol eller sociala medier för att utmåla just vår grupp som den som ”har det”, och andra troende som vilseförda eller andligt lägre stående.

Varenda gång vi pekar finger mot alla utom oss själva.

Varenda gång vi blir hotade av andras framgång.

Varenda gång vi känner behov att ifrågasätta allt som vi inte själva helt och fullt håller med om.

Varenda gång vi väljer konflikt före försoning, misstänkliggörande före generositet, exkluderande före inkluderande, dom före nåd.

För tydlighetens skull: Jag tror inte att den enhet Jesus önskar sig kan eller kommer att uppnås organisatoriskt, genom att alla kyrkor uppgår i en och samma, eller där vi tvingas göra avkall på våra övertygelser och unika identiteter. Jag ser inte bredden, mångfalden och spännvidden i Kristi kropp som något negativt, tvärtom.

Ändå bad Jesus om en enhet som världen skulle kunna se. En som han fortfarande längtar efter ska synas i en hjärtats attityd av försoning, kärlek, omsorg, förlåtelse och upprättelse i ditt och mitt hjärta.

Då, och bara då, kommer vi att kunna återspegla Guds rike och Jesu hjärta för den här världen.

Jag ser inte bredden, mångfalden och spännvidden i Kristi kropp som något negativt, tvärtom. Ändå bad Jesus om en enhet som världen skulle kunna se.

Dags för årets Allhelgonakonferens i Sankta Clara kyrka

Stockholm. Magnus Persson, Annahita Parsan och Bryan Stevenson finns bland talarna under Allhelgonakonferensen... fredag 30/10 12:16