I skrivande stund är jag inbjuden till en möteshelg i Frikyrkan i Jämjö och jag påminns om att bästa sättet att tillbringa sin tid är att låta sig bli fylld av den helige Ande. Personligen borde jag låta detta ske mer, inte mindre. Som jag förstår Paulus undervisning bör detta pågå ständigt. Det bör absolut inte vara något som hände enbart vid det ena eller andra tillfället. Närhelst själens fiende knackar på dörren, bör han mötas av Guds Ande.
Jag vill inte använda superlativ vårdslöst, men ett träffande sätt att beskriva erfarenheten av andeuppfyllelse är som en ”explosion av frihet” på insidan. Jesus liknar det vid en källa av friskt vatten i vårt innersta. Ibland kan man höra om personer som beskriver en frihetskänsla i att lämna den kristna tron, men då har de helt säkert inte denna erfarenhet av Anden.
Finns det något att göra för att närma sig Guds flöde in i våra liv? Jag tänker att ett första steg är att försäkra sig om att man är försonad med Gud och människor. Det är svårt att läsa Bibeln och inte se temat om försoning. Det kan gälla Josefs försoning med sina bröder i Egypten eller Jesu bön om enhet. Allt pekar mot och utgår från Jesu försoningsverk.
Utifrån det har han ”gett oss försoningens tjänst” och ”anförtrott oss försoningens ord”, säger Paulus (2 Kor 5:18,19).
Det är befriande att förlåta människor, även dem som sårat dig djupt. Kan du se dem bli riktigt välsignade av Gud och även glädja dig över det? Det förutsätter att du släpper kontrollen över ditt liv. Då är det inte längre så viktigt hur omgivningen uppfattar dig om den andra personen blir välsignad. När glädjen och friden från Guds Ande strömmar fram hjälper han dig att göra detta.
För många år sedan blev jag intervjuad av en elev som studerade psykologi på högskolan. Hon frågade vad som skiljer kristen själavård från annan terapi. Jag funderade och svarade: ”försoning och förlåtelse.”
I samma stund fick jag en tanke, såsom en ingivelse, och gav ett exempel på något förfärligt som kan hända en människa och som kan vara oerhört svårt att förlåta, men pekade på att med Gud finns det en väg. Hon blev märkbart berörd, släppte ”manus” och sade: ”Precis det du beskriver har hänt mig! Det var därför jag började studera psykologi!”
När vi upplevt Andens källsprång i våra liv längtar vi efter mer. Kanske uttrycker vi då en önskan om att ha det som på Apostlagärningarnas tid. Men vet vi då vad vi ber om? Ser vi gudsfruktan som en del av ekvationen som i berättelsen om Ananias och Safira?
Det finns en helighet från Gud som kommer till oss. Heligheten innebär inte att vi inte får ha roligt. Den tar heller inte bort vårt uppdrag eller det faktum att Gud möter behov, men du kan inte lura eller leka med Gud. Han har gjort något så extremt som att låta sin Son komma till jorden och slutligen offra sig själv som ett offer, som ett Guds lamm. Det var Guds idé att Jesus skulle dö för att betala din skuld, för att göra dig fri.
Låt oss därför låta Anden bränna bort likgiltighet och ”slarv” i våra liv så att vi stänger fönstret till synden.
När jag sitter och skriver detta tittar jag samtidigt ut över havet från Karlskrona hamn. Jag befinner mig i en stad som aldrig blivit intagen av fienden tack vare strategisk planering av kung Karl XI. Tänk att bygga liv och församlingsgemenskaper som på samma sätt håller själens fiende långt borta!
Och skulle han ändå knacka på dörren, så möts han av den helige Ande!