När trycket ökar för den kristna kyrkan i vårt land kan det vara klokt att blicka tillbaka i historien och se hur tidigare generationer hanterat tider av betryck och förföljelse. Det märkliga är att kyrkans tycks vara som starkast just under svåra tider.
Sämst tycks Kristi kyrka ha mått, sett i det långa perspektivet, när hon dansat alltför nära maktens och de världsliga krafternas förföriska armar. Makt korrumperar. Maktkamp, förfall och irrelevans har följt den förvärldsligande kyrkan. Kyrkan besegras alltid inifrån.
Jesus sade: ”Ve er när alla människor talar väl om er!” (Luk 6:26). Jesus har aldrig varnat för förföljelse, tvärtom, tycks det vara ett kännetecken på sann efterföljelse. Han sade: ”Har de förföljt mig, ska de också förfölja er” (Joh 15:19).
När det mäktiga romarriket vände sig mot den unga församlingen i svåra förföljelser, under de två första århundradena, exploderade kyrkan i tillväxt och genomsyrade häpnadsväckande snabbt detta väldiga världsrike med evangeliets kraft. År 313 gav kejsare Konstantin de kristna frihet och år 380 blev det statsreligion i Rom.
När den kommunistiska kulturrevolutionen i mitten av 1960-talet kastade ut alla missionärer i Kina, brände kyrkorna och avrättade de inhemska ledarna fanns det kanske 200 000 kristna i landet. När bamburidån rasade i slutet av 1970-talet undrade man hur många kristna som överlevt förföljelsen: Forskarna häpnade, de kristna var nu cirka 60 miljoner!
Kyrkan tycks vara som starkast under ökat tryck. Ingen önskar förföljelse, ingen ber om motstånd, men det verkar finnas en märklig koppling mellan radikal förkunnelse och radikal livsstil – det kallas lärjungaskap – som på djupet tycks påverka både människor och samhälle. En verklig eld antänder, och skrämmer.
En kyrka som skapar gäspningar, däremot, lever farligt och föraktas (subtilt) av sin omgivning. Vem bryr sig om religiöst svammel och allmängiltiga floskler? En sådan kyrka har ingen framtid. Men en levande församling, provokativ och utmanande, skapar både attraktion och reaktion.
Många tecken tyder på att vi går mot tuffare tider när det gäller den bibeltrogna församlingens framtid i Sverige. I stora delar av den övriga världen, där kyrkan växer, är hon redan förföljd. Det politiska trycket, och de politiskt korrekta medierna, kan inte tolerera en radikal kristen kyrka. Evangeliet är provocerande.
Den kyrka som önskar applåder och bidrag kan inte längre förkunna om de ofödda barnens människovärde, skapelseordningens giltighet i fråga om manligt och kvinnligt, äktenskapets helgd, Jesus som ende frälsare, Israels unika profetiska ställning och den dubbla utgången för varje människas evighet.