Det tragiska mordet i Visby blev en påminnelse – mitt i turistidyll och trivsam politisk mingelmiljö – om det våld som satt sina klor i vårt land. Grovt våld har blivit en del av vardagsbilden och man får ibland känslan att våldsspiralen är oundviklig. Men det har faktiskt inte alltid varit så här!
”Du skall inte dräpa”. Det fick varenda svenskt barn lära sig i skolan fram tills i mitten av 1960-talet. Att döda var på den tiden inte bara ett brott mot svensk lag eller mot någon oklar idé om ”allas lika värde”. Nej, en sådan handling var ett brott mot levande Gud, alltings skapare. En Gud som älskar människan men samtidigt ser allt och ska döma varje människa för hennes gärningar.
Alla människor delade inte tron men den kristna etiken blev en underliggande förståelse av rätt och fel hos det svenska folket.
Men detta valde Sveriges riksdag att skrota. Helt medvetet. Trots att över två miljoner (!) svenskar undertecknade protestlistor mot att avskaffa kristendomsundervisningen i skolan.
På den tiden – innan våldtäkter och mord blivit vardagshändelser i landet – växte flertalet av alla barn upp i hela familjer. Självklart fanns dysfunktionalitet och skilsmässor då som nu. Men kärnfamiljen som institution var intakt och hade samhällets starka stöd. Familjen – inte skola och socialtjänst – förväntades fostra barn till harmoniska och laglydiga medborgare.
Samma politiker som hade avskaffat kristendomen i skolan antog lagar som öppnade för pornografi. Utvecklingen hyllades som ett steg mot frihet. I verkligheten öppnade man en avgrund av destruktivitet som bidragit till dagens skräcksituation med våldtäkter och pedofila övergrepp. Inte som extrema undantagshändelser, utan som ett nytt normalläge i vårt land.
Högre straff, mer vård, mer fritidsgårdar. Förslagen till lösningar på ovan nämnda problem känns igen och kan självklart ha sin relevans. Visst pratas det också om värderingar och då oftast i regnbågsfärg och med orden ”allas lika värde”. Men en sådan slogan är meningslös utan förankring i det som är vårt lands andliga arv, det vill säga tio Guds bud och Jesu undervisning. Hörde vi någon av partiledarna ens knysta något om detta i sina Almedalstal?
Självklart presenterades åtskilliga viktiga förslag i Visby och självklart gör många av våra politiker sitt bästa för att hitta lösningar på vårt lands mycket stora problem. Men ibland vill vi inte titta i de riktningar där lösningarna finns. Det är dags att svälja stoltheten, dags att erkänna att vi valde fel kurs när vi dumpade det kristna arvet. Ändå gör vi tvärtom.
Som för att befästa dumheten vill partier nu även tvinga den kristna kyrkan till samma fruktlösa sekularisering som skadat landet så illa. I olika förslag vill man exempelvis förbjuda förbön för personer som vill omvända sig, och kristna friskolor ska utplånas.
Så irrationellt, så urbota dumt.
Självklart finns det fler förklaringar till varför våldet blivit en utbredd kraft i Sverige. Men förkastandet av den kristna värdegrunden är en sida som ofta förtigs i debatten.
Sverige står inför ett val: att antingen fortsätta på sekulariseringens väg – bort från de värden som under lång tid gett frid och välstånd åt vårt land. Och i så fall betala priset för det i form av mer stölder, mer bedrägerier, mer sexuella övergrepp, fler mord och fler förstörda människoliv. Därtill kommer det ekonomiska priset för fler poliser, mer övervakning och fler sociala insatser.
Alternativet är att ödmjuka sig, att göra om och göra rätt.
Vår lands sociala katastrofläge uppstod inte av en slump. Vi hamnade här genom egna beslut, genom att välja bort det kristna arv som berikat och beskyddat vårt land i generationer.