De kluvna Liberalernas beslut att överge Stefan Löfven (S) och nu satsa på en borgerlig statsminister 2022 visar på en hattighet och en svekfullhet som delvis präglat L genom decennierna.
Det som var landets nästa största parti på 1950-talet – Folkpartiet – lät storstadsliberalismens högre samhällsskikt dominera över landsortens mer frisinnade, frikyrkliga och jordnära medel-Svenssons. Partiets närapå EU-fanatism gjorde att väljarna upplevde att svenska perspektiv glömdes.
Under Bengt Westerberg drev Fp/L igenom registrerat partnerskap mellan enkönade par i Sveriges riksdag 1994, med hjälp av oppositionens S och V, trots att regeringskollegorna M, C och KD var emot lagen.
Med sitt vägval på Palmsöndagen har L bundit sig vid att efter valet 2022 medverka till ett maktskifte, om partiet lyckas hålla sig kvar i riksdagen.
Ändå vet vi inte om M eller KD, än mindre SD, skulle vilja ha L i en ny regering. Osäkerheten förstärks av partiets djupa interna splittring, dess agerande efter valet 2018 samt partihistoria präglad av svekfullhet.