Vart har Jesus tagit vägen?

Om det finns något vår kultur har förstått så är det betydelsen av identitet och profilering av det egna varumärket.

För den första generationen lärjungar var varumärket självklart, så självklart att människor också utanför deras gemenskap omedelbart kunde avläsa vad det handlade om. Apostlagärningarna 11 berättar om hur ”budskapet om herren Jesus” nådde Antiokia, och att det var där som ”lärjungarna för första gången fick heta kristna”. Alla förstod att den gruppen människor bekände Jesus som Kristus (det grekiska ordet för Messias).

Tron på Jesus som den utlovade Kristus gjorde att människor började kalla lärjungarna för kristna. För de första kristna var det ett ärenamn att bära: Vi ”har vår stolthet i Kristus Jesus” säger Paulus i Filipperbrevet 3:3, och till Timoteus säger han: ”jag skäms inte, för jag vet vem jag tror på” (2 Tim 1:12.). Jesus var varumärket och de gjorde allt de kunde för att profilera honom.

Av en tillfällighet hamnar jag på hemsidan för Svenska kyrkan Västerås. Där är det inte lätt att hitta Jesus; han omnämns knappt. Med stigande förvåning läser jag sida efter sida.

Inget om Jesus under rubriken Gudstjänst: ”Det finns många anledningar att fira gudstjänst. Det kan handla om att tacka för det som livet ger, att samla kraft eller kanske bara få en paus. Det spelar ingen roll varför du deltar. Du är alltid välkommen så som du är. Oavsett tro eller tvivel.

”Inget om Jesus under rubriken Konfirmation och ungdom: ”Du behöver inte tycka, se ut eller tro på något speciellt sätt. Hos oss är du välkommen precis som du är. Vi har konfirmation med olika inriktningar som dans, fotboll och rock, ungdomskvällar och många andra sammanhang där du kan vara med och påverka det vi gör.

”Inget om Jesus under rubriken Dopet: ”Du är alltid älskad – det är löftet som du får med dig i dopet.”

Formuleringen ”oavsett tro” återkommer på flera ställen; det verkar vara ett viktigare budskap än tro på Jesus.

Däremot finns det en lång text om ”Idrottsrörelsens värdegrund” och en presentation om Västerås domkyrka som ”en Regnbågskatedral”.

Medlemskap i kyrkan motiveras utförligt: ”Att vara medlem i Svenska kyrkan innebär att både ge och få. Genom ditt medlemskap bidrar du till att skapa ett godare liv och ett schysstare samhälle för många, med hjälp och stöd till människor som har det svårt. Du bidrar också till vårt gemensamma kulturarv, att du själv och andra kan sjunga i kör, delta i barnverksamheter, prata med en präst när det krisar och mycket mer.”

Så räknas det upp nio olika skäl att bli medlem. Jesus är inget av dem.

Till slut hittar jag faktiskt Jesus i en mening, om mässan: ”Det är en symbolisk måltid där besökarna delar bröd och vin till minne av Jesus och hans sista måltid tillsammans med sina vänner.” Men då undrar man nästan om Jesus hamnat där av misstag?

Det som hände i Antiokia – att de som lyssnade förstod att lärjungarnas budskap handlade om Jesus från Nasaret som Israels Messias, som Kristus – skulle det kunna hända i dag? Går det att dra slutsatsen att vi är kristna eftersom vi bekänner oss till Kristus, den korsfäste och uppståndne, och hör samman med honom?

Är inte risken överhängande att budskapet från kyrkan blir allmänmänskligt och existentiellt – ”Svenska kyrkan har ett rum och ett sammanhang för livets viktiga händelser” – men utan att vara kristet?

Frågan om kyrkans varumärke handlar om mer än image; det handlar om innehåll. ”Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror”, säger Paulus i Romarbrevet 1:16. Frågan är: Skäms vi?