Maj 1968 var en extremt omtumlande månad. På SVT Play ligger just nu en dokumentär om denna turbulenta tid för 50 år sedan, då landet glödde och revolutionen var nära. Vilka lärdomar kan vi dra av den här perioden som på ett sätt var så annorlunda, men samtidigt så lik vår tid?

Händelserna i Sverige skedde inte i något vakuum. I USA ökade protesterna mot Vietnamkriget ständigt, och Martin Luther King hade just blivit skjuten. I Kina stod Kulturrevolutionen i full brand. I Frankrike rådde nationalstrejk. Studenter och andra grupper drog ut på gatorna, och inbördeskrig var inte otänkbart.

I lilla Sverige märktes det redan på det årets förstamaj-demonstrationer att stämningen var mer konfrontativ än vanligt. Några dagar senare skulle Sverige spela Davis Cup-tennis mot Rhodesia som ännu var brittisk koloni, men matchen stoppades av allmänt upplopp.

Kårhusockupationen i Stockholm är den kanske mest omtalade händelsen denna majmånad. Den började i ett egentligen ganska harmlöst statligt betänkande om universitetsväsendets uppbyggnad, men tog en radikal inspiration från studentupproren i Paris och andra storstäder. Utan egentlig strategi beslutade studenterna att ockupera kårhuset tills betänkandet drogs tillbaka. Anders Carlberg från Vänsterns ungdomsförbund ledde protesterna, som snart kom att övergå i ivriga debatter om vilken variant av kommunism som skulle gälla när revolutionen kom. För komma – det skulle den. Protesterna ebbade dock ganska snabbt ut och studenterna lämnade huset några dagar senare, ivrigt sjungande Internationalen.

Ett av de mest inflytelserika upproren skedde dock mer i skymundan. Den 8 maj bildades den så kallade Grupp 8, som verkade för fri abort och olika slag av kvinnlig frigörelsekamp. Gruppen kom att få mycket stort inflytande över den socialdemokratiska familjepolitik som under 1970-talet byggde om Sverige på ett radikalt sätt. I Uppsala pågick samtidigt förberedelserna för det kommande världskyrkomötet. I juli 1968 skulle de revolutionära krafterna ta över också detta möte och vrida om den världsvida kyrkans fokus från att förkunna frälsning genom Jesus till ännu ett vänsterradikalt och inomvärldsligt frälsningsprojekt.

Ett av de mer oväntade inslagen i SVT-dokumentärens sammanfattning av maj 1968 var ett reportage om de många judar som flydde till Sverige från Polen efter antisemitiska utbrott i spåren efter sexdagarskriget 1967. Det kommunistiska Polen utmärkte sig på den tiden – bara drygt 20 år efter Förintelsen – för Europas hårdaste attityd mot Israel och judarna. I Sverige däremot stod både statsminister Erlander och den utrikespolitiskt engagerade Olof Palme fortfarande med självklarhet på Israels och det judiska folkets sida. Men den inställningen skulle snart förändras.

Flera fenomen som vi känner från vår egen tid blir alltså tydliga när vi tittar tillbaka dessa 50 år. Dels genom att de krafter som då drog Sverige i vänsterradikal riktning, liknar de krafter som fortsätter att dra vårt land i en internationellt sett extrem riktning. Och dels blev ett av 68-rörelsens viktigaste avtryck att många av dess ledargestalter snart skulle sätta sig på centrala poster med stort inflytande.
Kanske är det helt enkelt så att revolutioner genomförs mer effektivt från kontorsstolar än via gatans parlament.

Omvandlingen av Sverige till världens mest sekulära och individualistiska land skedde inte genom att folkmajoriteten gick ut på gatorna och krävde en sådan nyorientering. Den kunde tvärtom ske just för att den tysta majoriteten lät sig vaggas till sömns av skrivbordsrevolutionärerna på stiftskanslier och departement.