Ny statistik om begravningsseden i Sverige är smärtsam läsning. Enligt SVT (12/8) väljer allt fler att begrava sina närmaste helt utan ceremoni. Konkret innebär det att kroppen transporteras direkt från sjukhuset till kremering och sedan därifrån vanligen till anonym spridning i en minneslund.
Utvecklingen har gått snabbt. För tio år sedan begravdes två procent utan ceremoni; i dag är det åtta procent för riket som helhet. Högst antal har Dalarna, där tio procent av begravningarna är utan ceremoni.
Orsaken är inte, som man kunde tro, att det saknas anhöriga. Nej, avlidna utan anhöriga tar kommunen och Svenska kyrkan ansvar för att begrava med ceremoni. I stället beror det på den avlidnes egen önskan eller på anhöriga, som kanske inte haft någon nära relation till den döde eller inte kan komma överens om ceremonins utformning. Så väljer man i stället att låta en människas liv obemärkt rinna ut i sanden.
Denna utveckling är unik för Sverige. Andra länder saknar statistik i frågan, eftersom företeelsen där är så ovanlig. Ulf Lernéus på Sveriges begravningsbyråers förbund, som tagit fram den svenska statistiken, säger: ”Jag tror att det handlar om att vi är extremt individuella i Sverige, att vi kan fatta många beslut utan att omgivningen har starka vare sig religiösa eller traditionsbundna invändningar.”
Sverige sticker ut i många internationella undersökningar just genom vår extrema individualism, ofta benämnd statsindividualism. Det betyder att ”medborgarna har en starkare relation till staten för sin frihet och sin försörjning, vård och omsorg än vad hon har till den egna familjens förutsättningar eller civilsamhället”, för att citera från Wikipedia.
Begravningar utan ceremoni blir då den yttersta konsekvensen. Vi lever för oss själva och vi dör för oss själva.
Begravningsceremonier är ett uttryck för hur vi ser på livet. Just därför är det smärtsamt att läsa om den här utvecklingen.
Vi säger inte ”hej då” till alla på bussen när det är vår tur att gå av, eftersom vi inte är personligt relaterade till dem. Men det är märkligt att lämna en middag med vänner eller familj, att i tystnad bara försvinna, utan att ta farväl.
Begravningsceremonin är ett sätt att ta farväl. Den hjälper oss som är kvar att bearbeta vad som hänt, men framför allt är det ett sätt att markera den avlidnes betydelse, ett sätt att säga: Det var viktigt att du fanns på jorden. Så talar vi ju också om begravningar som ett sista farväl.
Utvecklingen är en följd av avkristningen. Utifrån kristen tro är varje människas liv viktigt och då markeras det också vid livets slut. En människas liv ska inte obemärkt kunna avslutas, eftersom det är något stort att vara människa. En människa finns inte heller till bara för sig själv, utan hör hemma i ett sammanhang och är skapad för relationer. Det markerar vi genom att sluta upp bakom en person också i döden.
Om Gud inte finns saknar livet mening. Då spelar det ytterst sett ingen roll hur vi lever eller dör. Att en människa bara smusslas undan, från dödsbädd till kremering till en anonym minneslund, uttrycker livets intighet i ett universum utan Gud.
Kontrasten till de kristna begravningsceremonierna är stor och allra störst är den förstås när det gäller synen på döden. Utan Gud är döden slutet och människan upphör att finnas till. Och utan framtid upplöses också människans förflutna och töms på betydelse. Men med Gud, och i tron på Jesus Kristus, är döden en passage, en väg vidare.
Det perspektivet ger mening både åt det som varit och det som kommer.