I SVT sänds nu Anna Lindmans dokumentärserie ”Gud som haver barnen kär”. Den handlar om barn som vuxit upp i slutna miljöer och som blivit skrämda av föräldrarnas eller församlingens religion.

Trots mycket skilda bakgrunder, allt från muslimska miljöer, olika frikyrkliga och svenskkyrkliga sammanhang till Jehovas vittnen och Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, finns det gemensamma drag i de traumatiska berättelserna.

Det är viktigt att ta sådana röster på allvar. Alla relationer och gemenskaper har en dubbel potential; att berika och välsigna såväl som att såra och skada. Det gäller alldeles särskilt i gemenskaper som talar om Gud och eviga värden.

En serie som ”Gud som haver barnen kär” utmanar till självreflektion för kyrkorna. Även om berättelserna ligger bakåt i tiden ställer de viktiga frågor till dagens församlingsarbete.

Samtidigt finns det problematiska sidor med själva serien. I en del expertkommentarer lyser ett tydligt sekulärt perspektiv fram, där utgångspunkten är att innehållet i kristen tro inte har med den faktiska verkligheten att göra.

I andra kommentarer talas det högtidligt om barnens rätt till religionsfrihet – också frihet från religion – utan att frågan om barnens relation till föräldrarna nämns. Som om det skulle kunna finnas ett neutralt rum för barn att växa upp i, där de alldeles själva och helt opåverkade, kan ta ställning till livet.

Men sådan är inte tillvaron. Föräldrar och omgivning, oberoende av om den är religiös eller sekulär, kommer att föra över sina trosföreställningar till barnen. Frågan är inte om det sker, utan enbart hur det sker och vilka de trosföreställningarna är.

Internationell forskning visar att religiös uppväxt i många fall är något positivt. En studie vid Harvard – som presenterades under rubriken ”Religiös uppväxt är kopplat till bättre hälsa och välbefinnande för unga vuxna” – visade att personer som regelbundet varit med på gudstjänster rapporterade större tillfredsställelse och en mer positiv livssyn som tjugoåringar än de med mindre regelbundna andliga vanor.

För den som inte bara är religiös utan kristen är Jesus utgångspunkten. Runt honom fanns frihet. Han tvingade ingen, manipulerade ingen och lät människor gå sin egen väg om de inte ville ha med honom att göra.